Som turist har jag vandrat genom städer och landskap som finns med på Unesco:s lista över kulturella världsarv, testat att göra orecchiette, ”små öron" – den lokala pastan från Apulien, besökt olivoljetillverkare och badat i såväl Adriatiska som Joniska havet. Förvisso ännu inte så varma, ändå helt ofarligt.
Men för bara några dagar sedan utfärdade Italiens regering undantagstillstånd på grund av de mängder av migranter som försöker ta sig över Medelhavet från den nordafrikanska kusten och ofta hamnar på den syditalienska kusten. Om de alls kommer fram, rapporterna om undermåliga båtar som förliser är många och blir sannolikt allt flera när sommaren nu kommer. Situationen börjar bli katastrofal i södra Europa, samtidigt som ett krig driver ytterligare människor på flykt längre norrut.
En del av dem gav sig ut på en livsfarlig resa österut över Medelhavet, i hemlighet
Vid ett litet – just nu stängt – museum hänger en skamfilad affisch om vinterns utställning. Jag förstår inte, men känner igen orden Ravensbrück och Oświęcim (Auschwitz) och ett läger i Santa Maria. Vad har de med varandra att göra? Jag googlar mig fram, finner att den italienska badorten 1944-49 var platsen för ett av de läger som efter kriget hyste så kallade displaced persons; flyktingar, hemlösa och fördrivna. Här bodde judiska överlevare som inte längre hade något hem kvar i sitt Europa. Många av dem hade en dröm om Israel, en stat som då inte fanns. En del av dem gav sig ut på en livsfarlig resa österut över Medelhavet, i hemlighet, eftersom Storbritannien, ansvarig för det brittiska protektoratet Palestina, inte välkomnade dem.
Det gjorde däremot den italienska befolkningen. Vänskapsband knöts och vidare sökningar på nätet vittnar om hur ättlingar till lägrens invånare och stadsborna än i dag har kontakter. Inte minst mat knöt dem samman – italienarna hade svårt att få den att räcka och en informell marknad skapades, när lägerborna sålde av de ransoner de fick via internationell hjälp.
Solen fortsätter att leka över havet. En bit bort minner ett skyttevärn från kriget om kustens utsatthet. Nu är det de afrikanska migranterna på jakt efter ett bättre liv som är utsatta. De gör som bohuslänska och småländska småbrukare på 1800-talet, som gick ombord på fartyg för en lång resa över Atlanten mot Amerika.
De är inte välkomna. De blir för många. Italien mäktar inte med. Vad gör resten av EU? Ekot från 2015 och den svenska uppgivenheten över en orättvis fördelning av migranter borde dåna. Det har visat sig bedrövligt svårt att dela bördor inom unionen. Men vad ska man med en union till om man inte kan hjälpas åt?
Det handlar om varken mer eller mindre än att göra världen mera rättvis.
Det handlar i det här fallet inte enbart om att dela ansvar för migranter. Och inte enbart om EU. Det handlar om varken mer eller mindre än att göra världen mera rättvis. Människor, även utan en bakgrund av krig och förföljelse, kan ha sina skäl att söka sig ett annat liv. Afrika behöver hjälp till en utveckling som gör att människor kan och vill stanna i sina länder och bygga upp dem. Det behövs samverkan, inte en kamp om vem som ska slippa engagera sig utan motsatsen: internationella krafttag.
I hotellets trädgård sopar och städar svarta arbetare. Jag vet att många av dem jobbar för skändligt låg betalning, att de lever utsatta trots att de i alla fall finns i Europa och på land. "Buon giorno!" säger vi till varandra. Det förändrar inte världen. Men det betyder i alla fall att vi ser varandra som människor.
