Minns ni Roast på Berns? Standup-programmet som sändes i Kanal 5 i slutet av 2010-talet, där ett gäng komiker turas om att driva brutalt med varandra och med de inbjudna hedersgästerna som ofta var kändisar. Det spelades in på klassiska Berns i Stockholm och komikerpanelen bestod av Magnus Betnér, David Batra, Petra Mede, Henrik Schyffert, med flera.
Jag ska villigt erkänna att jag vid tidpunkten var för liten för att titta på programmet, men genom åren har jag såklart nåtts av klipp från det i sociala medier. Det är underhållande och uppfriskande frispråkigt. Ibland lite på gränsen.
Ordet roasta kommer från engelskan (to roast). Inom humor betyder det att man “grillar” någon med elaka skämt, men på ett sätt som i grunden är en hyllning. Det är precis vad jag kommer att göra nu – jag ska roasta Strömstad.
Min tid här på tidningen är nämligen till ända, så detta blir min sista krönika. Vad passar då inte bättre än en liten roast av staden som jag arbetat och bott i under drygt ett års tid? Det får ni Strömstadspatrioter faktiskt tåla.
Kära Strömstad,
Ni ogillar verkligen norrmän. Ni tycker att det är för många av dem i er lilla stad. De länsar hyllorna i mataffären och upptar varenda parkeringsplats. Men Strömstad, vad vore ni utan norrmännen? Ingenting, faktiskt. Staden skulle vara så öde att Brastad utanför Lysekil hade framstått som en metropol i jämförelse.
Alla pratar om Koster och skaldjur. Men vi vet ju alla att Strömstads verkliga dragplåster är Rännardagen – skärtorsdagen då hundratals fulla raggare invaderar staden och lämnar efter sig ett doftspår av bränt däck och öl.
När vi ändå är inne på temat raggare – här lyckas tonåringar med konststycket att bygga ljudsystem i rostiga Volvo 740 som kan väcka folk i Halden. Ska du ut på vägarna i Strömstad med omnejd? Då är det bara att gratulera, stora delar av sträckan kommer du att få njuta av landskapet i 27 kilometer i timmen bakom en EPA.
Sedan har vi restaurangutbudet, eller snarare bristen på det. Här finns inte en enda sharing-meny så långt ögat kan nå. Inga friterade kronärtskockor och inga Tuna tartare. I en värld där all mat ska vara Instagramvänlig asian fusion står Strömstad stadigt som en bastion för plankstek, dagens fisk och en kaffe på maten som smakar 1987.
Enligt alla prospekt ligger Strömstad perfekt till. Nära till Norge, nära till havet och nära till Göteborg – i teorin. I praktiken tar det sju svåra år och tre förseningar på Bohusbanan innan du ens är i Munkedal.
Jag kom hit med en svag förhoppning om att hitta en søt och snill norrman i lusekofta, men singelutbudet för 27-åriga heterotjejer visade sig vara torrare än en påse barkis på Coop. Här blåser det inte in några spännande män – det enda som blåser är nordvästan.
Så, jag lämnar tyvärr inte Strömstad med en nyfunnen kärlek eller kulinariska matminnen. Genom mitt jobb som reporter har jag däremot mött många varma, kloka och vänliga människor. Det är intervjuerna med er, långa som korta, som jag kommer att minnas allra bäst.
Och alla de magiska solnedgångarna som målar Kulturhuset Skagerack och hamnen i guld. Fiskebåtarna som puttrar in i hamnen med ett koppel av skränande fiskmåsar. Bjässen Color Line som avtecknar sig i horisonten varje dag klockan 13 och kl 19.
Här, i staden som mer är som ett samhälle, har livet sin lilla gång. På Kaffedoppet språkar de äldre över kaffet, och vid ett hörnbord fnittrar 10-åringar som fått en peng av mamma för att fika efter skolan. Doften av bryggkaffe och kanelbullar blandas med ljudet av någon som pratar högt om vädret – och kanske är det just det som är det fina: att allt får vara som det alltid har varit.
Nu är min arbetsdator inlämnad, sista promenadrundan längs med vattnet är tagen och lägenheten gapar tom förutom flyttlådorna som står staplade på varandra.
Tack Strömstad för denna tid!
