Marita Adamsson, journalist på Strömstads tidning.
Marita Adamsson, journalist på Strömstads tidning. Bild: Victoria Petersson

Som lokal reporter är man närvarande på ett speciellt sätt

Det är något särskilt med att vara lokalreporter. Det är något fantastiskt med närheten. Som journalist befinner man sig mitt i det lilla samhället, en närvaro som är speciell.

ANNONS
LocationStrömstad|

Jag kände det redan för länge sedan, under min praktikperiod på Jönköpings-Posten, när jag under sex veckor var lokalredaktör i Gränna. Jag ville inte flytta in till centralredaktionen, men det var jag ju som praktikant tvungen till – för att få känna på livet på olika avdelningar. Ett par år senare gjorde jag min första sommar som vikarie på Bohusläningens lokalredaktion i min hemstad Strömstad. Året var 1980. 2014 landade jag på Strömstads Tidning.

Nu är det 2022. I höst var det dags för pension, efter bland annat många år som lokalredaktör och lokal reporter i Norra Bohuslän. Men inte riktigt dags ändå visar det sig. Samma dag som jag avtackades tackade jag ja till att gå in och fylla en redaktionell lucka, upplagt som en kortare period varje månad. Så detta skulle vara en kombinerad "hej-då- och- tack- för-de-här-åren-" och "hallå-jag- är-här-igen-krönika".

ANNONS

Men som journalist befinner jag mig alltså mitt i samhället, mitt i det som sker. Och det är inte förutsägbart. Så vad jag än hade tänkt och smått planerat när det nu var dags för omstart i måndags så blev det inte så. Måndag 17 oktober var första vardagen efter en helg som för alltid står inristad som en tragedi i framför allt Tanums historia.

Sent på fredagskvällen miste två unga pojkar livet och två andra ungdomar skadades i en fruktansvärd olycka med en A-traktor utanför Grebbestad. Det präglade tillvaron i Tanum men också i Strömstad, inte bara i måndags. Det präglar oss fortfarande.

Chock ska övergå i sorg, sorg måste bearbetas. Många är drabbade, inte enbart familjer och de närmast inblandade. Detta berör massor av ungdomar, som känner dem som var med. Det berör också massor av vuxna och hela verksamheter i inte minst skolorna. Och det lägger ytterligare bränsle på en redan befintlig diskussion om säkerheten kring A-traktorer.

Nu handlar det om att vara närvarande, sätta sig in i vad som händer här och nu

Det är ju tyvärr inte första olyckan – även om det gick ovanligt illa den här kvällen på väg 163. I augusti inträffade till exempel en annan avkörning med en A-traktor i Lur. Det slutade med skrapsår, men tanken finns där förstås: "Det kunde ha gått värre." Och det räcker att läsa nyhetstelegram så finner man fler olyckor. Det lokala anknyter snabbt till vidare sammanhang.

ANNONS

Naturligtvis engagerar allt detta tidningen. Naturligtvis känner vi oss som människor omskakade och ledsna. Om jag hade tänkt börja långtidsplanera för mina arbetsperioder, spinna på reportageidéer och sådant, så är det inte läge. Nu handlar det om att vara närvarande, sätta sig in i vad som händer här och nu. Vi går en balansgång mellan att skildra och förklara vad som händer och att lämna människor i fred med sorgen. Men vi tar också reda på fakta: Vad hände, vad sker nu, får detta några följder för sådant som lagstiftning kring A-traktorer?

Därmed inte sagt att allt är grått. Snarare tvärtom. Det bär regnbågens alla färger

Vi vill förmedla både känslor och hårda fakta, sätter i bästa fall ord på en gemensam upplevelse i vårt lokala samhälle och kan förhoppningsvis medverka till att förklara och kasta ljus över saker från olika håll.

Som reporter lär man sig ständigt mycket, träffar ständigt nya människor – och blir med åren alltmer medveten om hur svår mänsklig kommunikation faktiskt är och hur litet i vår tillvaro som går att beskriva som svart eller vitt. Därmed inte sagt att allt är grått. Snarare tvärtom. Det bär regnbågens alla färger.

Det är därför jag är här igen. Jag hoppas det kan vara till nytta.

ANNONS