Känslan när motorlampan börjar lysa kan bara beskrivas som att hjärtat faller ner i maggropen. När den orangea symbolen lyser på instrumentpanelen känns det som ett hån. Den hade lika gärna kunnat ersättas av ett dollartecken.
Jag håller andan. Kommer den försvinna?
Som komplement till den ilskna symbolen hörs ett högljutt pip. Radiodisplayen försvinner och ersätts av texten ”Engine fault; repair needed”. Som ett brev på posten – mitt i svenska vinterkylan. Givetvis också när man behöver bilen som mest.
Jag kör sällan min bil – vilket också är problemet. Rören (jag vet inte vilka) sotar igen när bilen bara går korta sträckor. ”Ut och varva bilen lite. Du kan inte bara köra till mataffären” förklarar bilmekanikern efter en full service. Som ett dåligt eko av min pappas röst som sagt samma sak tidigare.
Att rasta bilen är inget som ligger i min frontallob, men det är tydligt att jag får börja ha den där. Som en ko som med jämna mellanrum behöver släppas ut på grönbete, fast den äter asfalt.
Men det är inte jättelockande att rasta bilen under denna årstid. Det är inte bara det eviga skrapandet av rutor utan även den vansinniga mängden potthål. Denna vinter har varit allt annat än snäll mot våra vägar. Häromdagen sparkade jag undan en stor bit asfalt från vägbanan som lossat efter att den senaste snön hade töat. Den låg och bara väntade på att få fastna under en sänkt bil.
Att ha bil som ung (körande mamma och pappas bil, givetvis, utan försäkring- och servicetjafs) var för mig en känsla av frihet. Som boende på landsbygden med dålig kollektivtrafik kunde jag med bilen enkelt ta mig hem till vänner, åka och jobba eller bara ta ett kvällsdopp utan att binda upp mina föräldrar på hämtning eller lämning.
Men råd med egen bil hade jag inte som 18-åring. Så hur gör vår epa-generation? För det är inga gamla skruttibangbang som glider omkring på gatorna. Flång nya, strypta bilar som skiner som solen. Vissa har till och med stora trucks som ger en kalla kårar när man tänker på bensinräkningen.
Under det senaste decenniet har antalet A-traktorer mer än fyrdubblats i Sverige. I Strömstad har det gått från 18 stycken 2009, till 88 stycken 2023. I Tanum från 33 till 174.
Motorburen ungdom har blivit som en rörelse i sig självt och som fler och fler hakar på. Visst kan man gnissla tänder när man hamnar bakom den röda triangeln, men samtidigt ska man inte glömma den gemenskap och det sociala sammanhang som bilarna medför.
I Uddevalla, där jag är född och uppväxt, finns en utpräglad motorentusiasm. Delar av centrum stängs av under sommartid för cityrace som drar både unga som gamla ut på gatan för att heja på. Vid Glimmingen står bilar parkerade i kilometer när det är Grand Prix i motocross.
Var är Strömstads motorentusiaster? Kanske är bilträffarna väl etablerade för de redan invigda att de därför blir anonyma i samhällets ögon. För underlaget finns ju säkerligen, men intresset kanske generellt är lite svagare här?
Låt mig då måla en bild; Föreställ er ett cityrace där Norge och Sverige gör upp om titeln. Strömstad mot Halden. Norrmännen får komma till oss, banan går mellan centrum och Skee. En folkfest i stan med musik i parken och foodtrucks på gatorna. I sommarvinden blandas avgaser med nyfriterade churros. Bilarna i racet kan ställas upp sig för nyfikna åskådare framför färjeläget och förare kan signera autografer för barnen.
Tanken får i alla fall min mage att kittla lite.
Man får ju drömma lite, så här i vinterstormarna. För det är ju trots allt något särskilt med bilar som äter asfalt.
