Jag hatar ormar. Nej men ni förstår inte. Hatar. Livrädd. Gråtfärdig bara jag ser eller tänker på en. Det är nog rörelsemönstret som är det mest obehagliga. Man vet inte när de får för sig att börja slingra sig snabbt eller göra ett utfall.
Trots att jag skulle kalla mig nästan hysterisk är min vän, som vi kan kalla för Madde för så heter hon, ännu värre. Hon har gått i KBT för sin ormfobi. Kanske något jag också borde överväga nu när jag tänker efter.
När jag skrollar Instagram och får upp något ormrelaterat klipp skickar jag ibland det vidare till henne och då blir hon vansinnig. Nu när jag läser det jag skriver förstår jag varför. Det är ju inte speciellt schyst, men ibland vill man dela sin rädsla med någon annan. Om någon annan också ser den där ormen komma slingrandes från köksfläkten är inte paniken lika stor om den delas.
Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje. Delad rädsla är…. hälften så läskigt?
En vårdag för nästan precis ett år sedan var jag med om en händelse som jag gärna skulle vilja glömma, men aldrig kommer göra. En underbar solig promenad på Koster förvandlades plötsligt till en riktigt sjuk skräckfilm. ”Vad är det som låter” utbrast min pappa som gick i täten. Vi andra stannade upp och lyssnade. Ett gällt ljud kom från buskarna. Var det en liten fågelunge som ramlat från sitt bo? Var det en gullig kattunge som gått vilse? Nej, det skulle visa sig vara en grodas dödsångest vi hörde. Den stackars grodan satt nämligen fast i huggormens käkar och skrek ut sin skräck innan han blev lunch.
Förstår ni hur sjukt? De där bilderna kan jag aldrig få bort från näthinnan.
När man är livrädd för ormar så är det väldigt jobbigt att tillbringa mycket tid på nyhetssajterna, som man ju gör som journalist. Dagligen möts man av rubriker som ”Hon skulle bara kissa – hittade en anakonda i toaletten”, eller den mysiga ”Panik i svenskparadiset – jätteormen sprider skräck”.
Trots att jag får panikens panik på tanken av en orm så kan jag heller inte INTE klicka på rubrikerna. Tidigare har jag i alla fall kunnat andats ut när dessa orm-incidenter inte utspelar sig i vårt närområde. Tills dödsfallet i Tanum vill säga.
Det värsta jag sett hittills var när jag klickade på en artikel med rubriken ”Köpte sitt drömhus – upptäckte att väggarna var fyllda med ormar”.
Jättekul. Särskilt eftersom jag snart är husägare är det precis sådant man vill läsa. Men ändå klickar jag på skiten. Jag har själv formulerat hundratals rubriker i liknande stil på både Aftonbladet och Expressen. Jag vet att man måste krydda rubriken, och ibland skruva upp förväntningarna, men innehållet i den här artikeln var exakt lika jävligt som rubriken utlovade.
En stackars kvinna någonstans i USA upptäckte först en orm i sin trädgård. Sedan hörde (?!) hon ljud från väggen och när väggen revs så vällde det ut tjocka ormar. Jag fick gåshud på hela kroppen bara av att se klippet och ville skrubba ögonen efteråt.
Om vi ska renovera i vårt hus blir det inte jag som slår i någon vägg och upptäcker ormar som väller ut. Den upptäckten får någon annan (läs min man) göra.
Jag hoppas i alla fall kunna slingra mig ur den uppgiften.
