KRÖNIKA ∎ Vi är alla avundsjuka hycklare som hatar, vi som är djupt skeptiska till skönhetsindustrin i allmänhet och kirurgiska ingrepp i friska kroppar i synnerhet. Det menar kulturskribenten Erik Galli i en text i Expressen (12/2). Galli däremot bär sanningen som den sista droppen vatten, en sanning han erövrat vid en vinlunch på Stockholmsrestaurangen Riche med en “knivskarp medelålders kvinna med topposition inom mediebranschen”.
Detta orakel har mellan chablisklunkarna berättat för Galli om de vedermödor det innebär att vara vacker och att sådana som de – hon och han – alltid kommer att behöva jobba lite hårdare för att sådana som jag, människor med kråksparkar i ögonvrårna som inte är särskilt sugna på att fylla ansiktet med plast eller åka till Turkiet och köpa en ny stjärt, hatar dem och deras skönhet.
“Jag fattar! Om man inte vågar eller har råd att spela spelet själv upplevs det som en våldshandling när andra tar till hammaren och mejseln. Jag säger bara som det är. Ni är avundsjuka”, slår de vackra människornas härförare Galli fast med bestämdhet.
Han konstaterar dessutom att “alla tycker att det är jobbigt att bli slapp, tjock och osynlig. Alla är rädda för att matchningarna på Tinder ska bli allt färre, att tiden ska springa om dem”.
Jag vet inte vem “alla” som Galli syftar på är, men jag har aldrig tyckt att det varit särskilt jobbigt att min kropp förändrats och skinnet blivit lite slappare. Det är en grym kropp, stark och tålig. Den orkar skriva i timtal, mocka hästskit och gå tiotusentals steg om dagen. Fyra barn har den burit och ammat. Matchningar på Tinder har jag dessutom aldrig funderat över. Jag matchade med mitt livs människa på jobbet och märkligt nog tyckte han att jag var vacker där jag stod med näsan nedkörd i en tidningshög svärandes över sosseriet.
En sak får jag dock ge gossen med skönhetskomplex rätt i. Jag hatar. Det gör jag. Men inte vackra människor. Skönhet är trevligt. Däremot avskyr jag det faktum att människor, framförallt kvinnor men även män, känner sig tvungna att ta till knivar, sprutor och gift för att ett samhälle fullt med sådana som Galli försett dem med ångest över att deras utseende inte duger eller för att fina linjer börjat tona fram i ansiktet.
Jag hatar att tid, engagemang och resurser som kunde lagts på diverse härligheter tillbringas i narcissistiska orgier där folk med livet som insats kämpar för att se en individ i spegeln. Människor är, och ska, naturligtvis vara fria att göra vad de vill med sin kropp, sin tid och sina pengar, men sanningen (den objektiva) är att opererade eller fyllda ansikten ofta ger samma intryck som konstgjorda blommor: trista,opersonliga, livlösa och plastiga.
Jag hatar också att resurser från den offentligfinansierade sjukvården går till att ställa till rätta skador som klantiga skönhetskliniker i Sverige och utomlands ställt till med när de lockat människor utan självkänsla till operationsbordet.
Kanske hatar jag och mina kråksparkar allra mest hur unga människor i dag marineras i en Kardashiankultur där yta, konsumtion och antal följare i sociala medier betyder allt mer och det som egentligen är viktigt, som relationer, psykisk hälsa och intellektuell stimulans allt mindre.
Det är allt annat än vackert.
LÄS MER:Kirurgen Bo Cederqvist opererar i Strömstad: ”Många har fördomar om plastikkirurgi”
LÄS MER:”Man jämför sig lätt med andra tjejer på TikTok”
LÄS MER:Forskaren om skönhetsmyten: ”Du blir inte lyckligare”
