Ulf Blomgren är reporter på Bohusläningen sedan närmare 40 år - och han rycker för tillfället in på Strömstads Tidning efter att Arvid Brandström slutat.
Ulf Blomgren är reporter på Bohusläningen sedan närmare 40 år - och han rycker för tillfället in på Strömstads Tidning efter att Arvid Brandström slutat. Bild: Lars-Henrik Aas

Ulf Blomgren: Ökad acceptans av digital publicering kan minska riskerna i trafiken

Mannen pekade på min bil och jag vinkade tillbaka, utan att fatta vad han menade. Han verkade vilja att jag skulle köra till sidan av motorvägen, på vilken jag just färdades i 120 km/h. Då blev jag både rädd och arg. Alltså höjde jag farten något, trots att den okände mannen låg i omkörningsfilen. Några kilometer senare svängde jag av motorvägen in mot Strömstad, dit jag nu pendlat dagligen i några veckor för att hjälpa till på lokaltidningen.

ANNONS
LocationStrömstad|

Jag undrade om mannen som vinkat till mig i den illgula lilla bilen, tyckte att jag körde för fort, eller om han kanske bara retade sig på att bilen var märkt ”Bohusläningen”, när han plötsligt körde om mig igen lika pekande och vinkande som ute på ute på motorvägen, för några minuter sedan. Nä, nu jäklar tänkte jag och ignorerade honom helt. Låtsades till och med att jag inte såg honom. Döm om min förvåning när jag ytterligare några minuter senare svänger upp på parkeringen framför Strömstads Tidnings redaktion på Uddevallavägen 3 (det ger särskild känsla att bo i Uddevalla, åka tio mil och jobba på Uddevallavägen) och blir omkörd inne på parkeringen – av samma bil!

ANNONS

Nu var goda råd dyra. Man borde kanske ha sig köpt ett skottsäker väst, efter allt man läst om i tidningarna, minns jag att jag tänkte, när jag skulle öppna dörren. Då stod jag öga mot öga med mannen utanför bildörren.

– Boohusschläningen, frustade mannen, som blockerade min bildörr och som låtit sin lilla gula bil gå på tomgång.

Jag försökte uppträda lugnt som Clint Eastwood skulle gjort

Ja, det är riktigt att det står så på bilen, men jag jobbar på Strömstads Tidning, sa jag, pekade på huset med de stora fönstren mot havet och försökte uppträda lugnt som Clint Eastwood skulle gjort. Fast jag hade ju inte någon magnumrevolver att trycka upp i näsborrarna på mannen, om det nu skulle behövas.

– Har du någon, sade han i samma höga tonläge som tidigare, men nu faktiskt helt utan att låta hotfull.

Vadå, menar du, fick jag fram när jag kände att jag inte var rädd.

– En boohuschlänning så klart. De står ju på bilen för fanken. Jag har prenumererat i många år. Men nu har jag inte fått den på flera dagar och ibland inte alls. Snart blir jag förbannad och säger upp den, sa han och lät trovärdig.

Med orden ”sicka jäkla kassa tidningsbud du är utsatt för”, försökte jag ställa in mig hos den okände, som ju varit en av dem som prenumererat i decennier visade det sig. Och därmed också en av alla dem som varit med och betalt min lön i 40 år, tänkte jag när den här prenumeranten nu visat sig ha en mjuk sida – också.

ANNONS

Nu gällde det att hantera den frustrerade nyhetsläsaren varsamt, tänkte jag och lade på ett Colgate-leende, trots att jag stod och tuggade lakrits som någon glömt i bilen.

Har du bråttom, försökte jag?

– Nej, för faaen, sade mannen, som i stället verkade beredd på att göra en dagslång insats om det skulle behövas, för att få tag i en tidning.

Men det berodde kanske på att jag förstod mannens frustration

Pedagogiskt försökte jag med mjuk stämma att berätta, att om mannen istället kunde vänja sig vid att slå på datorn där hemma och läsa dagens tidning i den, så skulle det bli både billigare och bättre. Tidningen blir då levererad med avsevärt större precision, varje dag, predikade jag.

– Dö. Har du en Strömsta-tidning då, sade mannen och suckade djupt när jag talade om digital publicering som ”en form av modern verksamhet som vi nog alla har svårt att förhindra, även om vi vill”... och så vidare.

Du ska få en tidning av varje sort om du hänger med upp för trappan här, sa jag och funderade på hur högre makter arbetat den här morgonen, för att se till att jag inte skrikit till mannen när han var högljudd och inte dragit till honom heller, när han hängde över mig.

ANNONS

Men det berodde kanske på att jag förstod mannens frustration. Själv läser jag också gärna papperstidningar och lider när jag tvingas hänga med i alla nya dataprogram, höghastighetspubliceringar eller tekniken kring rörliga bilder som ska publiceras ihop med gammal, hederlig brödtext.

– Ja, och så är du själv nästan jämngammal med blysättning av tidningssidor, ciceromått, typometer och måttenheten konk, föreslog en yngre medarbetare på redaktionen i Strömstad. Han hade läst i historieböcker om hur det gick till förr.

Det blev inget kaffebröd för honom, den här eftermiddagen.

ANNONS