Kulturskolans danselever blir kvar i de nya, specialanpassade lokalerna på Strömstad Shoppingcenter. De slipper att flytta tillbaka till aulorna på gymnasiet och på Strömstiernaskolan. Slipper att flytta tillbaka till undermåliga golv och för snålt tilltagna ytor. I alla fall de kommande tre åren. När eleverna mottog beskedet för en dryg vecka sedan, en liten stund innan deras senaste föreställning skulle börja, utbröt jubel, applåder och stor lättnad.
När Barn- och utbildningsnämnden förra året behövde dra åt svångremmen och klubba igenom politiska besparingskrav, hamnade Kulturskolan i skottgluggen. Hyresavtalet med shoppingcentret sades upp. Alla verksamheter skulle utgå ifrån kommunens egna lokaler. En rimlig motivering. Men kanske ändå inte fullt så rimlig utifrån ett långsiktigt perspektiv.
”Går inte avfärda”
Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar, likaså stillasittandet. Att då främja motion, rörelseglädje och social samvaro blir bokstavligt talat livsviktigt. Alla vill inte spela fotboll eller ishockey. Då måste det finnas andra fritidssysselsättningar som möter lika stor respekt och förståelse, och som anses minst lika viktiga att satsa på. Kulturskolans dansverksamhet rymmer 300 platser. Det går inte att avfärda som ”en grupp tjejer som ’håller på’ med dans”.
Strömstads Tidning har bevakat det här ärendet i ett tiotal artiklar. Och det är speciellt att följa en viss fråga under så lång tid och se hur den tar nya vändningar och riktningar. Kanske hade politikerna i Barn- och utbildningsnämnden tänkt att beslutet om flytt skulle passera obemärkt förbi. Dansarna var ju vana vid att flytta, hade redan gjort det åtta gånger tidigare... Men ytterligare en gång skulle visa sig vara en gång för mycket. Ett kraftigt motstånd tornade upp sig. Elever ställde sig på barrikaderna, startade namninsamling, kontaktade politiker, besökte kommunfullmäktige, gjorde sina röster hörda. Danslärarna vittnade om att deras jobb och yrkesroller ifrågasattes. Och stödet strömmade in, både bland insändare och kommentarer på sociala medier. Och dansarna höll i, höll ut, trots uteblivna svar från ansvariga politiker.
Kovändningen kom
Och till slut kom kovändningen från dem. Från att ha haft en väldigt tydlig ståndpunkt till att nu faktiskt ta till sig av kritiken och lyssna på argumenten och på de som sitter på kunskapen. För att bland annat bedöma huruvida ett golv duger åt dans eller inte, krävs profession. Och den besitter inte vanliga lokalpolitiker. Det måste vara danslärarnas ord som väger tyngst i ett sådant fall.
Genom den nya uppgörelsen mellan BUN:s ordförande Ronnie Brorsson och shoppingcentrets vd, kan det konstateras att det därmed går att påverka och riva upp ett politiskt beslut. Den lilla människan har makt att påverka. Och utan att på något sätt ta åt sig äran, så ger det här även en bild av lokaltidningens roll. Att ständigt vara lyhörd för debatten och lyfta upp de frågor som medborgarna anser vara viktiga. Utan era tips, er vilja att berätta saker för oss, ert engagemang – ingen lokaltidning. Det tål att påpekas om och om igen.
Efter att beskedet om uppgörelsen kom pratade jag med både elever, lärare och föräldrar inom dansen. Samtliga uttryckte en stor lättnad och en tacksamhet över att beslutsfattarna lyssnat på de unga. Med knappt tre veckor kvar till skolavslutningen var det ett välkommet besked. Ett besked som säkert löste upp många oroliga knutar i magen, och som istället nu ger hopp om ett långt och bekymmersfritt sommarlov.
