Matbutikerna fylls med rosor och geléhjärtan. Hyllorna ger nästan vika under vikten av nallebjörnar och choklad som är proppade på dem. Den kärleksfulla atmosfären är bara aningen lättare än pressen att ge sin partner något fantastiskt.
Alla hjärtans dag är ju egentligen en ganska fin tanke. Jag älskar att bli uppskattad och bortskämd med god mat och snacks, vem gör inte det?
Jag blir dock helt matt av att bara tänka på det. Jag har ingen aning om vad jag ska ge min hypotetiska partner, jag vill ju inte vara tråkig och ge bort rosor och choklad. Det är ju som att ge efter för det kommersiella budskapet, alltså om att det yttersta beviset på kärlek är röda blommor. Blommor som för övrigt dör.
Det jag tycker känns ganska lustigt är att vi alla, gemensamt, har bestämt att den 14 februari är en dag dedikerad åt kärlek. Det låter ju som sagt jättefint, men är det inte också ”allmänt känt” att kärlek inte går att köpa? Det låter ju som värsta hyckleriet, det vi intalar oss själva och våra barn; sann kärlek går inte att köpa för pengar. Sen är det typ precis det vi går och försöker göra – bokar in en spakväll, så att man ihop med sin partner (och alla andra turturduvor), kan sitta och trängas i en bubbelpool någonstans ”fancy”.
Inte bara att vi överöses med kommersiella budskap som uppmanar oss att ge bort något fint till vår älskling, dessutom dränker vi oss själva i förväntningar och press. Det blir liksom att man går och väntar på att få en gullig liten gåva, eller någon annan form av kärleksbevis. Jag tycker att pressen på att ge något, och förväntningarna att få något, lite tar kål på själva poängen. Att känna sig pressad betyder ju någonstans att det finns en förväntan på prestation, en prestation som dessutom bedöms och utvärderas, och inte minst jämförs med andras.
Varför köpa blommor med en livslängd på 53 timmar för att skildra all kärlek man känner gentemot någon?
Om ovanstående speglar en sida av mitt reflektionsmynt finns det ju även en baksida. Vissa kanske ser dagen som en påminnelse, eller helt enkelt som ett tillfälle att få göra något extra för sin älskling. Fast det är ju ingen ursäkt, tänker jag. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om de människorna. Har de blivit tagna med storm av det kommersiella budskapet, eller ser de bara den 14 februari som en påminnelse att göra det där lilla extra? Då tänker jag rent spontant på om en sådan dag ska behövas.
Jag som har en drös med extraföräldrar ser kärleksfulla gester hela tiden; en pappa som alltid ordnar kaffe och frukost till min mamma, en annan pappa som gör motsvarande för sin sambo. Ytterligare en mamma som skulle göra – och gör – allt för sina barn. Jag tycker inte vi ska låta en vanlig veckodag ses som representant för ens kärlek, utan alla veckodagar. Varför köpa blommor med en livslängd på 53 timmar för att skildra all kärlek man känner gentemot någon? Kanske att man kan göra det där lilla extra en dag om året om man känner ett behov, men glöm inte bort att det ofta är ganska dyrt. Den riktiga kärleken visar vi ju i alla småsaker som jag nämnde, det som görs varje dag och varje vecka året runt.
LÄS MER:Några veckors slit för att förändras – det skiter sig alltid
LÄS MER:Att gilla ketchup på pannkakor – är det skäl nog att bli hotad?
