Idag ser fjorden helt annorlunda ut än vad den gjorde för bara trettio år sedan. Sommartid promenerar besökare på Gamla Svinesundsbron och beundrar den svindlande vackra utsikten.
Men vad de inte ser är fjordens botten med lösa, lättrörliga lager av slam och i slammet finns bundet stora mängder med arsenik, kvicksilver, bly och kadmium – fyra av våra värsta miljögifter.
Vid Svinesund och ett litet stycke västerut sticker två bergskammar brant upp från botten i fjorden och bildar två trösklar. De når upp till cirka nio meter under ytan och fungerar som ett slags dammluckor för de djupare vattenmassorna österut, inne i fjorden. Vattenmassan i fjorden skiktas i en ytlig, rörlig del och en djupare orörlig, och det sker bara liten omblandning. Det är både bra och dåligt.
Bra för att då rörs inte det tungmetallbemängda slammet upp, dåligt för att bottenvattnet blir syrefattigt. Fast när vattnet är syrefattigt så tenderar tungmetaller att bindas hårdare till det organiska slammet. Att det verkligen finns stora mängder med giftiga ämnen i Idefjordens bottensediment är väl dokumenterat. Tråkigt nog finns det inte någon annan bra lösning på eländet än att låta det ligga, det vill säga att betrakta bottnarna mellan Svinesund och Halden som ett slutförvar för stora mängder miljögifter.
Men människans minne är kort. Industrin i Halden dumpade orenade avlopp för att det var billigt att göra så och det gav konkurrensfördelar när man sålde sina produkter – och för att man kom undan med det. Nu vill ett helt annat företag, den franska, globala koncernen Nexans, spara pengar och vinna konkurrensfördelar genom att spränga bort trösklarna vid Svinesund. Då kan man ta in stora fartyg i Idefjorden hela vägen till fabriken i Halden. Alternativet är att frakta produktionen från Haldenfabriken med pråm till Fredrikstad och det är dyrare än att lasta bara en gång direkt på fartyg.
Vi tycker att det är helt obegripligt att norska myndigheter ens väcker frågan om att spränga Idefjordens trösklar och riskera frisättning av stora mängder giftigt slam, genom att man vill ”utreda” konsekvenserna av ingreppet. Norges ansvar för vad som ligger på bottnarna sopas lätt och behändigt under mattan. Ännu mer förvånande är det när Strömstads kommunalråd Kent Hansson instämmer i det norska kravet med det tunna och svävande motivet att det är bra för den regionala utvecklingen (Strömstads Tidning 17 februari).
Kommunalrådet säger att han minns hur otäckt vattnet i Idefjorden var när han var barn, men jag är inte säker på att han vet att det är precis lika otäckt nu, fast flera meter ner. Det framgår av en omfattande och lättläst rapport från Geovetarcentrum vid Göteborgs Universitet, skriven så nyligen som 2015. Vi skickar gärna ett exemplar!
Sveriges miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari har sagt nej till vidare utredningar om sprängning av trösklarna. Det tycker vi är ett utmärkt beslut och vi hoppas att det står fast. Det är dock tråkigt att konstatera att politiker i Stockholm mer ömmar för Idefjorden än Strömstads ledande politiker.
Kent Berg och Ingrid Eriksson Berg, kemiingenjörer och halvårsboende på Hällestrand
