Matfattigdom blev ett av förra årets svenska nyord. En del av mig säger att det ordet aldrig skulle ha myntats, en annan att det var på tiden. För saken är den – att varje kväll finns det människor i vårt närområde som ofrivilligt lägger sig hungriga.
Just nu och fram till påsk är vi i kyrkan inne i en fasteperiod där frågan om en rättvis fördelning av mat har sin naturliga plats. Vi i Svenska kyrkan möter dagligen de människor i vårt land som söker hjälp för att klara vardagen. Vi märker att allt fler i Göteborgs stift får svårt att få pengarna att räcka, även till det nödvändigaste som mat.
I Kinna-Fritsla pastorat ser man en markant ökning av ansökningar för att få hjälp med matkassar. Här brukar många vanligtvis höra av sig om stöd i slutet på månaden. Nu kommer samma fråga i stället tidigt i månaden, eftersom det redan då inte finns tillräckligt med pengar till mat för att klara veckorna som ligger framför.
I Uddevalla pastorat är det framför allt barnfamiljer och ensamstående med låga inkomster som söker sig till kyrkan för att de inte har råd med mat. Här ser man att både spelmissbruk och snabblån har ökat på grund av ökad desperation efter pengar.
I Falkenbergs pastorat märker man att flera mammor äter för lite och i stället prioriterar att barnen ska bli mätta. När barnen äter kyckling med ris och currysås äter mamman bara ris och sås. En hjälpsökande sammanfattar: ”Förut gick ekonomin precis ihop, även om jag inte kunde unna mig något särskilt. Nu är den totalt raserad i och med höjda mat-, el- och drivmedelskostnader”.
Många människor i vårt närområde är helt och hållet beroende av andra människors generositet och välvilja. Det är inte värdigt att vårt land har medborgare som lever i matfattigdom och ekonomisk utsatthet. Svenska kyrkan gör allt som står i vår makt för att lindra och förändra för människor i utsatthet, men vi kan inte lösa situationen på egen hand. Vi vill vara en del av lösningen, men vi behöver hjälpas åt.
Kinna-Fritsla pastorat liknar situationen vid en eld som inte släcks: ”I de flesta fall så blir vår hjälp som en hink vatten på en öppen eldslåga som lugnar ner elden något men det fortsätter att glöda och glöden når vi inte med varken en, tre eller fler matkassar. Glöden måste kvävas av andra instanser i samhället.”
Jag önskar att du med makt att förändra gör dig redo att kavla upp ärmarna. Jag önskar att du som lägger dig mätt ser att det ser annorlunda ut för andra i din närhet. Ingen ska behöva lägga sig hungrig.
Susanne Rappmann
biskop i Göteborgs stift
