I det här kriget om små och stora skolor finns det bara förlorare. Ingen aktör vinner. Eleverna är de som förlorar allra mest på skolnedläggelser. De får lämna sina trygga och invanda miljöer och många elever blir långpendlare med långa och mycket tröttsamma skoldagar som följd. Föräldrarna förlorar också, med stora problem att försöka att få ihop familjelivet igen.
Engagemanget mot nedläggning är tidskrävande. Många föräldrar ger upp och friskolornas elevunderlag växer. Lärarna i en skolnedläggelse är också förlorare. Ingen frågar lärarna hur de ser på de små skolornas verksamhet och eventuellt en flytt till centralorten. Lärarna räknas inte som en part, fastän de egentligen är processens huvudpersoner, givetvis tillsammans med eleverna.
Politiker som sitter i fullmäktige och i nämnder som fattar de obekväma nedläggningsbesluten är också alla förlorare, vare sig man stöder förslagen eller inte. Vare sig man är i majoritet eller i opposition. Politikers anseende blir ännu mera skamfilat. Styrande partier tappar väljare lavinartat och politikerhatet växer okontrollerat som ogräs. Ansvariga tjänstemän får ta mycket stryk i ett nedläggningsbeslut. Tjänstemän som är inte folkvalda, men har stort inflytande och stor makt, när de folkvalda politikerna är svaga.
Tjänstemannamakten ökar och den är ett evigt dilemma för demokratin. Elever, lärare, föräldrar, vårdnadshavare, politiker och tjänstemän är alla förlorare i det pågående kriget om nedläggning av skolor. Alla berörda är sammanfattningsvis förlorare i ett krig som startas i och med ett skolnedläggningshot och nedläggelse av en skola.
Skolnedläggelse bör vara den absolut sista och den enda utvägen, när alla andra möjligheter har diskuterats noga och prövats. Exempelvis ny teknik och olika former av distansundervisning gör det möjligt att ha en kvalitativ god och högt specialiserad skolverksamhet på distans för elever. Speciallärare eller ämneslärare bör lockas att komma som en resurs till små skolor istället för att elever ska åka långa bussresor till centralorten.
Arbetsmiljön på de små skolorna ska vara den allra bästa och arbetsvillkoren för pendlande lärare behöver också förändras. Lönepolicyn måste ändras. Högre lön ska ges till lärare på små skolor, istället för till storstadens lärare på stora skolor som det är idag.
Nedmonteringen av de små landsbygdsskolorna i Sverige är helt förödande. Små skolor på landsbygden läggs ned, till förmån för stora mastodontskolor i centralorter. Skolnedläggelserna har självklart med huvudmannens syn på ekonomi att göra. Det handlar naturligtvis om att spara pengar, utan att detta har kopplats till en bredare samhällsekonomisk analys.
Det handlar också om att prognoserna över nyfödda är bristfälliga och ett, tu, tre dyker det upp barn som man aldrig räknat med. Skolnedläggelse är ett nationellt problem. I Luleå har sex skolor lagts ned, men skolor har också lagts i Leksand, Falun, Höör, Mora, Ludvika, Borlänge, Lindesberg, Söderhamn, Vilhelmina, Strömstad, Sunne ... och en lång rad skolor i flera orter kommer efter. Det är en märklig nationell trend i Sverige.
Nedläggningarna legitimeras med disparata forskningsresultat. Små skolor är inte dyrare, än stora skolor. Små skolor uppnår lika goda resultat i kunskapsmätningar som stora skolor. Små skolor erbjuder en trygg miljö för eleverna och en synnerligen god arbetsmiljö för personalen. På landsbygden betyder de små skolorna väldigt mycket för hela den omkringliggande bygden. Om skolan i byn läggs ned kan det vara första steget mot hela samhällets död.
En skola är verkligen central för många olika områden på landsbygden, exempelvis för föreningslivet, för kulturaktiviteter, för föräldrasamverkan, för bibliotek, för idrott och för kunskapsförmedling mellan generationerna i samhället.
Många kommuner har tuff ekonomi och behöver stöd från staten. Regering och Riksdag måste ge tydligare signaler om en ny och hållbar landsbygdspolitik, där skolan är navet och grunden för en service som måste finnas i hela landet.
Låt hela Sverige leva och använd små-skolorna som kraftfulla, moderna och öppna by-centra. Utnyttja skolorna bättre och mera effektivt i kvalitetsökning och i besparingssyfte. Öppna upp skolornas lokaler. Använd skolhälsovården till hela bygden. Skolmatsalen kan erbjuda äldre en möjlighet att få måltidsservice. Skolbiblioteket kan bli folkbibliotek och tjäna hela bygden. Det behövs ett nytt sätt att se på skolbyggnaderna och skolans verksamhet. Tänk om.
Hållbar livsmiljö är ekonomiskt lönsam i längden. Låt landsbygden leva.
Av Åsa Morberg, fil.dr. i pedagogik och docent i didaktik och ordförande i Strömstad Akademis styrelse.
