I år är det kanske du som står vid en ny grav, en ny minneslund. Kanske har du under det gångna året tvingats ta farväl av någon du älskar. Kanske närmar du dig i år kyrkogårdens askgravlund lättad över att ett kroppsligt lidande fått ta slut, och med en tomhet och oro för framtiden. Allhelgonahelgen är alltid unik.
Enligt Svenska kyrkans egen statistik besöker drygt var tredje svensk någon av landets kyrkogårdar under allhelgonahelgen. Orden har sin givna plats, men vi behöver även hantera vår sorg och våra minnen rent kroppsligt. Vi behöver gå stegen genom höstlöven fram till platsen där vi en gång tog farväl. Vi behöver bokstavligen få tända ett ljus i mörkret och låta det bära oss.
För en del är helgens besök på kyrkogården stilla och fridfullt, för andra river den upp sår som precis fått sin hinna. Alla är vi, trots en yttre gemensam plats, på olika inre platser. Samtidigt delar vi en djup mänsklig erfarenhet av att ha förlorat någon som står oss nära. Även om vi känner oss ensamma i vår sorg, så kan allhelgonahelgens många brinnande lyktor och gravljus bli ett yttre tecken på att vi just inte är ensamma.
Vi kan inte bota varandras sorg, men vi kan göra den mer uthärdlig genom att dela den. I kyrkan finns en stor erfarenhet av sorgearbete. Här finns möjlighet till enskilda samtal för dig som önskar ha någon vid din sida i en svår tid. Här finns sorgegrupper där du får följas åt tillsammans med andra som sörjer. Att, sida vid sida, efter hand få börja ana att det finns ett liv efter döden för dig som blir kvar.
I närvaro av förgänglighet kan vi uppleva att ett existentiellt fönster öppnas. Stunder när ett liv tänds eller släcks blir portar till perspektiv som sträcker sig bortom våra fysiska kroppar här och nu. I mötet med det ändliga kan vi ana oändligheten. I det djupaste mörkret kan vi upptäcka evighetens ljus.
Låt oss i helgen, omgivna av varandra, närma oss det som gör ont och minnas allt det goda som varit. Låt oss tända våra ljus för att hedra dem som gått före oss och för att hålla fast vid hoppet och ljuset bortom mörkret. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift
