Här hänger de uppfordrande mittemot ryska ambassaden. Det är den som skyddas av kravallstaken. På det breda stråket för flanörer mellan körbanorna lyser blommor och blågula band på en matta kantad av små nallar och leksaker, medan en tavla ger förskräckande tal för krigsbarnens öde: 461 barn dödade av Ryssland, 16221 deporterade... En man insvept i den blågula flaggan vaktar. Men den sönderskjutna ryska stridsvagn som parkerades här 24 februari på årsdagen av Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina är inte kvar. Bara en liten leksaksstridsvagn står vid kanten av blomsterhavet.
I Berlin är historia inte i fakta att studera i bok. I Berlin lägger sig Europas historia direkt på huden, lager efter lager. Det tar högst två minuter att gå från ryska ambassaden till de svarta, tysta stenar som i oändliga rader och varierande storlekar berättar om förintelsen av judarna. En promenad längre bort tar vi stegen in i en av de bunkrar där Berlins befolkning trängdes i andra världskrigets slutskede. Initiativet till att ställa upp stridsvagnen så att ambassadpersonalen såg rakt in i dess kanonrör kom bland annat härifrån. I det ena betongrummet efter det andra skildras här Adolf Hitlers väg från österrikisk pojke till massmördare och diktator. I mitt huvud trängs informationen med bilder av den vackra villan i Berlinförorten Wannsee, där deportationen av Europas judar österut mot avlivning planlades. 8000 av dem fanns i Sverige har vi sett på ett av de prydligt maskinskrivna pappersarken.
I en annan del av den tyska huvudstaden går vi genom en luftig entré våning efter våning mellan kontorsrummen, där vi inte bara ser hur säkerhetstjänstens chef Erich Mielke hade det på jobbet utan också kan läsa hur DDR övervakade sina medborgare i det som beskrivs som ett av världens mest omfattande övervakningssystem. Den ed medarbetarna svor var på liv och död, för egen del och för andras. Lojalitetskravet var obönhörligt, liksom skoningslösheten mot systemets fiender.
Tyskland gör upp med sitt förflutna, på så många ställen och så mycket djupare än förr. Men det är inte omänskligheten i nazisternas förbrytelser mot mänskligheten och det skrämmande föraktet för mänskliga rättigheter hos den östtyska staten som skrämmer mig mest. Det är att jag ser skuggorna härifrån växa sig in i nutiden. Frågan "hur kunde det ske" får svaret att i Tysklands första demokrati var ekonomin i gungning, staten lyckades inte skapa trygghet och goda livsvillkor. Man sökte förklaringar och alternativ, ilskan över att ha fått bära skulden för första världskriget växte. Det var tacksamt att skylla problem på judarna, som det redan fanns myter kring att bygga vidare på. De skulle skickas ur landet.
En kall fläkt av begrepp som "återvandring" drar runt i rummen, både i den ogästvänliga bunkern och den vackra villan. De demokratiska partierna släppte fram Hitler. När borde de ha genomskådat hans tankevärld, sagt stopp? När han mot krigets slut kallt konstaterar att tyskarna inte höll måttet och nu får vad de förtjänar, när han skyller den katastrof han själv iscensatt på sitt eget folk skulle Putin kunna stått bakom och fyllt i något liknande. Vad gör han om han inser att kriget är kört?
Ska man ens visa de här bilderna, undrar min audioguide. De visas. I storformat på bunkerväggen drivs nakna judiska kvinnor ur sina hem i Lemberg, nuvarande ukrainska Lviv, inför hånfulla tyskar och medhjälpande ukrainare. Det är lätt att tycka att ryssar i allmänhet borde protestera mot Putins krig. Men mitt i andra världskrigets värld, mitt i Berlin, är det ännu lättare att förstå vad han väcker, när han talar nästan smäktande om sin förfäran över att återigen se hur tyska pansarfordon vänds mot Ryssland och om ukrainska nazister. Det är en gammal sanning att det är lätt att starta men svårt att sluta ett krig.
Numera är det inte självklart att se var muren gick. Det östtyska parlamentet är ersatt av Humboldt Forum – delvis en kopia av det gamla kejserliga slottet, delvis nydanat. En och annan gammal sten mitt i det nytillverkade. Ett kulturhus som ska vara öppet för alla och ta in impulser från hela världen. Berlin är mycket mera än en stad. Berlin är Europas historia i andetag. Berlin slutar aldrig att ställa frågor om mänsklighet.
Jag undrar hur världen och Berlin ser ut när lindarna ganska snart slår ut vid ryska ambassaden. Kan man fortfarande köpa en currywurst och fundera över om receptet kunde förfinas?
