Hur kan mänskligheten acceptera krig?

Jag har mina tankar på dilemmat med utslitna kläder och börjar skriva om den motvilliga insikten att jag inte har något bra alternativ till att hiva mina rämnande och därför utsorterade klädstycken i en container på avfallsstationen på Österröd – eftersom jag inte enkelt kan lämna dem till någon som gärna väver av trasor eller gör konstverk av tygbitar eller rätt och slätt återvinner tyg.

ANNONS
LocationStrömstad||

Så faller blicken på en nyhetsrubrik: "Sårade soldater dör av bristande vård". En rysk läkare berättar i Dagens Nyheter (18 januari) om föråldrad, dålig och otillräcklig utrustning och outbildad personal, där skadade soldater ska tas om hand. Det är krig. Det är krig nära mig. Och jag är bekymrad över tygtrasor... Snart ett år har gått sedan morgonen när vi vaknade till det chockartade beskedet om en storskalig rysk attack mot Ukraina. En bister sanning är att kriget under det här året blivit vardag i nyhetsrapporteringen. Det finns där, men annat tränger sig numera ibland före och vi är inställda på att kriget kommer att pågå länge än. Och inte bara pågå. Det kan bli värre, mycket värre.

ANNONS

Det är ett faktum att döden i krig inte bara har med strider att göra.

Mentalt stoppar jag tillbaka mina tygtrasor i papperskassen i källaren och funderar på varför det känns mera upprörande att soldater dör i brist på god vård än att de dör på slagfältet. Det känns på något sätt mera orättvist, som om död i strid är något man får räkna med, men att den stat som sänt soldaten i krig åtminstone borde se till att ta hand om sårade.

Mina klädtrasor får ligga kvar. Jag funderar vidare. Det är ett faktum att döden i krig inte bara har med strider att göra. Under 1700-talets nordiska krig dog soldater som flugor av olika infektioner, bland annat på fältsjukhuset här på Blomsholm. Civila dör av bomber. Under första världskriget svalt människor och även om de inte dog primärt av hunger bidrar svält till sämre motståndskraft mot sjukdomar. Kriget i Ukraina har redan bidragit till ohyggligt förvärrad svält i bland annat Afrika, eftersom leveranser av majs och vete från Europas kornbod – de bördiga ukrainska slätterna – stoppats. Och människor dör hela tiden redan på grund av förberedelse för krig, eftersom upprustning stjäl obegripliga penningsummor, som kunde gått till konstruktiva ändamål som sjukvård, rent vatten, vaccineringsprogram och utbildning.

Men militära lösningar är sällan lösningar

Jag har aldrig förstått hur mänskligheten kan acceptera detta i grunden så omänskliga sätt att använda våra samlade resurser. Men satt i relation till läget i Ukraina ser jag också hur fast man kan sitta i våldsanvändningen. En förhandlingslösning är långt borta. Och även FN, en fredsorganisation, stadgar att den stat som angrips har rätt att försvara sig. Hur skulle man annars göra? Med en jämförelse på individnivå inser jag ju mycket väl att om någon angriper mig och mina närmaste kommer jag att försvara mig och anse att jag har en fullt naturlig rätt att göra det. Klädtrasorna är långt borta ur mina tankar.

ANNONS

Men militära lösningar är sällan lösningar. Frön till misstro, fiendskap och hat ligger gärna kvar mer eller mindre inkapslade och går skrämmande lätt att få att gro igen. Det syntes under Balkankriget. Det syns nu i den ryska retoriken om nazister. Satsar man inte mycket mera på konfliktlösning och försoning lever man bokstavligen på en krutdurk. Åtminstone på det borde man fundera redan nu för att vara beredd att trampa nya vägar när kriget en dag tar slut. Och de nya vägarna måste även innehålla annan omställning. Vi har en klimatkris som hänger samman med bland annat för mycket slit- och släng-tänkande. Jag skulle fortfarande vilja ha en annan plats för mina tygtrasor än Österröd.

ANNONS