Marita Adamsson: Ett tack till Sara Meidell för att hon visar hur det känns inuti

När Västerbottenkurirens kulturchef Sara Meidell skriver om sin livslånga anorexi når bokdiskussionerna långt, långt utanför kultursidor och bokcirklar. Det stormar.

ANNONS
LocationStrömstad|

Debattörerna står i varsin ringhörna med åsikter som att hon skrivit en livsfarlig bok – "ett reklamblad för anorexi "– eller att hon skapat den sannaste skildring som står att göra.

Är den verkligen livsfarlig? Jag måste få läsa.

Jag önskar mig boken i julklapp men är så nyfiken att jag försiktigt frågar om jag kanske ska få den och om det i så fall kan gå för sig att ta ut klappen i förskott. Det gör det. Den ligger redan på kökssoffan.

Är den verkligen livsfarlig? Jag måste få läsa

En tågresa ligger lika lämpligt inbokad och jag slukas av Sara Meidells ord i Ut ur min kropp. Min första känsla är tacksamhet. Sara Meidell skapar en poetisk skildring inifrån sig själv, sin egen kropp – boktiteln till trots, kan man kanske säga. Med den poetiska formen lyckas hon visa hur det känns, inte diskutera fakta. Det är skillnad på att läsa att en anorektiker är skräckslagen inför att äta och öka i vikt och på att läsa en text som gör att man känner hennes upplevelse.

ANNONS

När jag kommer till sidan 37 skriver jag TACK med versaler i min svarta anteckningsbok. Äntligen säger någon det som var en sanning också för mig: att det inte handlar om röster i en sjuk hjärna som utfärdar förbud mot att äta, inte om någon otäck liten demon som sitter på ens axel och viskar "du får inte äta". Sanningen, skriver Sara, är att "ingen annan än jag finns inuti mitt huvud". Verkligheten, tror jag, är att alla utomstående lärt sig att en anorektiker styrs av något främmande sjukt som ger hen order, och även om man säger det Sara gör nu – att det är hon själv som tänker och känner därinne - så tror ingen på det. Det kan nog vara som hon skriver, att ingen vågar tro, för gör man det måste man ju också ta hela tankegodset på så stort allvar att man lyssnar och försöker förstå.

För mig är detta bokens kärna. Sara Meidell ger en ärlig skildring och det enda hon vill är att omvärlden lyssnar. Det är ingen liten sak. För anorektikern handlar svälten om att ta kontroll över livet. Metoden är inte lyckad. Den innebär i varierande grader förlust av relationer, ork och hälsa. Den kan användas för att lindra ångest men drivs också av ångest, kan i värsta fall leda till döden, och kontrollerar – paradoxalt nog – i sin tur anorektikern själv. Men hur ska man kunna släppa efter och skapa lagom kontroll om ingen tar det man säger på allvar, om man förväntas ge upp? För mig är det vad Sara Meidell – bland annat – förmedlar. Hon vill till sist få berätta hur dynamiken ser ut, hur det känns, utan att lyssnaren reducerar berättelsen till ett exempel på sjukt tänkande och bristande sjukdomsinsikt.

ANNONS

Sara Meidells "därinne finns bara jag" gör mig så lättad. Jag känner igen det hon talar om och jag vet hur ångesten ökar när ingen riktigt tar det man säger på allvar och vill förstå.

Sara Meidell ger en ärlig skildring och det enda hon vill är att omvärlden lyssnar. Det är ingen liten sak

Förstå ska då inte vara detsamma som att acceptera och följa med på den destruktiva vägen. Det där med reklamblad stämmer inte med vad jag läser. Alldeles för mycket ångest och kamp bär bokraderna för att jag ska kunna läsa det så. Men hon måste få förklara hur svälttillståndet trots alla de begränsningar det ger upphov till ändå kan ses som en trygg tillflykt. Inte för att långsamt dö – utan för att överleva.

Personligen är jag övertygad om att den som inte lyssnat och försökt förstå inte heller kan vara en partner som följer med en ätstörd person som vill våga försöket att bana sig ny väg.

Det är bättre att bjuda in till samtal än att försöka dölja farorna i mörker

Visst, texten kan läsas på många sätt och det är fullt tänkbart att den också kan trigga den som vill stanna i den värld som brukar kallas "pro-ana" – där anorexin hyllas som en livsstil. Men vad är slutsatsen? Att Sara inte ska få berätta vad hon känner, hur hon tänker, inte kunna visa vem hon är? Jag har svårt att se att det skulle rädda något eller någon. Det är bättre att bjuda in till samtal än att försöka dölja farorna i mörker. Vem vet vad de tar sig till där?

ANNONS
ANNONS