Jag närmar mig 40-strecket. Medelåldern. Jag tittar mig i spegeln. Kniper lite med ögonen. Ett par så kallade kråksparkar dyker omedelbart upp. Skrattrynkor för den som är lagd åt det positiva hållet. Jag kniper och slätar ut. Kniper. Och slätar ut. Funderar på vad jag tycker om det. Om jag tycker om det. Kommer fram till att det är, något högtravande, livets gång. Och att det faktiskt är lite fint, att det tillför skrattet något. Att den här människan lever, utvecklas och förändras. Och skulle den känslan ändras är lösningen bara ett nålstick och en flytande substans längre bort. Eller?
För idag är inte botox, fillers eller andra ingrepp för att påverka huden något uppseendeväckande. Att fylla läpparna eller släta ut pannan kan vara lika vanligt som att måla ögonfransarna. För många är det en del av skönhetsrutinen. Och den rutinen verkar ständigt tänjas ut till att omfatta allt fler behandlingar under det allt vidare begreppet hälsa. Fotvård och massage anses numera ligga under samma paraply som injektioner för fylligare kinder. Trots att det ena, enligt mig, lyder under medicinsk hälsa medan det andra är sammankopplat med enbart utseende.
Tillsammans med kollegan Victoria Sörensen Lund har jag just nu skrivit klart ett antal artiklar kopplade till skönhetsbranschen i Strömstad, där vi träffat såväl plastikkirurger och forskare, som kvinnor som använder botox och fillers. Under arbetets gång intervjuade jag bland annat en ung egenföretagare som specialiserat sig på fransförlängning, samt lashlift och browlift. De två sistnämnda innebär att man böjer till befintliga fransar samt stylar ögonbrynen. I sitt arbete möter hon dagligen kunder, merparten kvinnor, som alla uppger att de vill unna sig egentid i en stressad vardag, och då väljer en behandling istället för att tillbringa tid i badrummet. Och vem är jag att döma. Jag fyller i ögonbrynen lite och använder mascara hemma medan andra väljer att göra det på salong. Vari ligger egentligen skillnaden? Förutom i plånboken.
Vad händer när vi börjar koppla vårt välmående till vårt utseende?
Problematiken uppstår väl snarare när det onaturliga blir det naturliga. Skönhetsindustrin växer så det knakar. Hudvårdsrutinerna utökas med allt fler steg och på de sociala medierna sjunker idealet längre ner i åldrarna. Att lägga ett filter på sin bild är mer regel än undantag. Vad är syftet man vill uppnå med det? Att se snyggare ut än vad man tycker att man är? Att ge sken av en overklighet istället för en verklighet? Risken blir att man till slut liknar någon annan. Och för vem gör man det? ”För mig själv” blir det upprepade mantrat. Men är det verkligen sant? Av erfarenhet vet vi, att ju mer vi exponeras för något, desto mer okej blir vi med det. Vi har en tendens att haka på trender ju längre tid vi utsätts för dem. Idag finns reklamen, retuscheringarna och idealen ständigt närvarande, svåra att värja sig mot.
Vad händer när vi börjar koppla vårt välmående till vårt utseende? Vilka konsekvenser får det om gränserna hela tiden flyttas fram? Finns det inte en risk att vi börjar förändra vårt utseende just för att möjligheten finns inom räckhåll och inte längre innehåller några tabun. Tvärtom, menar en annan kvinna i branschen som jag och min kollega har träffat. Hon anser istället att man ofta uppskattar sitt utseende mer om man väljer att framhäva något specifikt, till exempel läpparna, och att det då räcker med det.
Jag är tillbaka framför spegeln. Tillsammans med de små kråksparkarna. Som tidigare nämnt; med ett nålstick och en flytande substans hade de varit utsuddade. Hade det då blivit ett levande ansikte? Ett ansikte i förändring. Jo, det hade det ju, fast åt andra hållet. Bakåt. Eller så är det bara jag som inte lever i samklang med min nutid.
