Anton Fingal: Det är inte rimligt att ha fotboll som sin livspartner

Som åttaåring skrev jag böcker om fotboll. Jag ville plugga italienska på högstadiet för att jag skulle bli utlandsproffs och jag tittade på VM-krönikan från 1994 hundra gånger innan jag fyllt tio. Jag älskar fotboll, men till vilket pris?

ANNONS

Precis som hos majoriteten av killar och tjejer som drömmer om att bli fotbollsproffs blev det inget med det för min del. Jag hade kunnat skylla på mina dåliga knän och framhäva att jag faktiskt hade en rätt bra högerfot. Men i slutändan var jag för dålig på fotboll. Jag har fått nöja mig med att vara åskådare.

I VM-finalen 1998 var jag den enda i min mosters förtält som höll på Brasilien. 2002 spelade jag in de matcher som gick på natten för att kunna se dem i efterhand och jag var rätt sur över att min kusin tog studenten när det var EM 2008.

ANNONS

Vi hade standardutbudet av tv-kanaler när jag växte upp. Ettan, tvåan och fyran. Det utbud av fotboll jag kunde se på tv var därför något begränsat. De stora mästerskapen har därför alltid varit heliga för mig. Och där jag kunnat konsumera min sport på tv.

Men när streaming slog igenom hände något. All världens fotboll ett knapptryck bort.

Det är lätt att få svindel med så mycket makt i sina händer.

I samband med detta så vaknade en nästan religiös fanatism i mig. Mitt favoritlag gick från att vara mitt favoritlag till att bli något mer. Det blev min snuttefilt. Dit jag vänder mig för att få lite stabilitet i livets stress och press. Min livspartner.

Såhär i efterhand kan jag känna att någon borde rest sig och haft invändningar mot vigseln. För hur är mitt lag som livspartner egentligen?

Helt värdelöst. Jag ger och ger och ger, men får väldigt sällan någonting tillbaka.

Men en sak har mitt älskade lag gett mig. Två gånger 45 minuter ren och skär ångest.

Varje vecka. Varje match.

Det kanske är ett ålderstecken, eller till och med ett sundhetstecken, att jag börjat fundera kring och ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Varför utsätter jag mig för något som får mig att känna så?

ANNONS

Jag har inga bra svar. Och jag inser det triviala att våndas över fotbollsmatcher. Jag har ett oerhört privilegierat liv när fotboll kan ses som ett av de stora bekymren. Men jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Det räcker med att jag tittar på min käre far så ser jag samma orimliga lidande.

Det är nu jag ska runda av denna text med visdomsord och intelligenta utläggningar. Men det kan jag inte.

Det finns inget rimligt i vad jag, och många med mig, håller på med kring supporterskapet. Men jag har sedan några år tillbaka lovat mig själv att bli bättre. Jag ska inte låta en förlust förstöra hela min vecka. Jag ska inte tjura över ett insläppt mål i 89’ minuten. Framförallt ska jag njuta mer av det positiva mitt supporterskap ger mig.

Välj glädjen Anton, välj glädjen.

ANNONS