”Där man bränner böcker kommer man till slut också att bränna människor”. Det bevingade citatet kommer från den tyske författaren Heinrich Heine 1821. Han kom att få rätt över 100 år senare, när de tyska nazisterna följde upp bokbålen med judisk litteratur med att industriellt avrätta judar i gaskamrar och bränna deras kroppar. Men citatet kommer från dramat Almansur – en tragedi, som handlar om en händelse flera hundra år tidigare. Det var i Granada 1492 som stadens ledning anordnade ett systematiskt bokbål där man brände många handskrivna exemplar av Koranen. Som resultat fick man upplopp bland stadens muslimska befolkning – upplopp som man senare kunde hänvisa till när man fördrev och dödade muslimerna.
De senaste veckorna har Rasmus Paludan, partiledare för det ”etnonationalistiska” partiet Stram kurs, rest runt bland stadsdelar i Sverige med en hög andel muslimsk befolkning och bränt Koranen. Med upplopp som följd, helt enligt planen – i media har Paludan själv sagt att detta var precis vad han räknat med. Vid ett tillfälle brändes Koranen mittemot stadens moské, under en religiös högtid.
Inget kan sägas för att försvara de upplopp som följt i Paludans spår. Givetvis är det alltid fel att utöva våld både mot poliser och demonstranter. Att över hundra poliser skadats av uppretade folksamlingar är oacceptabelt.
Man behöver inte ändra lagstiftningen för att kunna neka tillstånd att bränna Koranen utanför en moské
Men de flesta som uttalar sig om de här medvetna provokationerna ger uttryck för åsikten att detta är en självklar del av yttrandefriheten. Andra menar att vi behöver ändra lagstiftningen och göra det olagligt att bränna religiösa böcker – en sorts hädelseparagraf som knappast hör hemma i en sekulär demokrati. Men man behöver inte ändra lagstiftningen för att kunna neka tillstånd att bränna Koranen utanför en moské.
Yttrandefriheten är ju inte absolut, den begränsas bland annat av lagen om hets mot folkgrupp. Där räknas “visad missaktning mot religiös tillhörighet” och jag är lite förvånad över att detta inte tagits upp mer i samband med Paludans provokationer. Vad är det annat än missaktning mot religiös tillhörighet att bränna en helig skrift? Ett effektivare sätt att säga att man avskyr muslimer finns knappast.
Man kan i sammanhanget notera att Rasmus Paludan öppet förespråkar etnisk rensning av ”icke-västliga” personer och han är flera gånger dömd i hemlandet för hets mot folkgrupp.
Ska det även vara tillåtet att, som Ku Klux Klan gjorde i USA:s sydstater, bränna kors utanför svarta familjers hus?
I ordningslagen, som ligger till grund för att polisen ger tillstånd till demonstrationer, stipuleras också att man ska ta hänsyn till om likadana demonstrationer tidigare lett till svårkontrollerat våld, om det finns en hotbild, och om det blir svårt för polisen att upprätthålla ordningen. Och det kan man ju lugnt säga att så varit fallet där Paludan dragit fram.
Ska det även vara tillåtet att, som Ku Klux Klan gjorde i USA:s sydstater, bränna kors utanför svarta familjers hus? Att som nazisterna i Tyskland på 30-talet bränna judiska böcker utanför en synagoga? Vart är vi då på väg?
Och om Rasmus Paludan måste få bränna Koranen kan polisen utan problem förlägga detta till en annan plats än den han önskat, med hänvisning till risken för oroligheter. Den risken är sannolikt inte lika stor på Djursholm eller i Askim. Det bästa sättet att hantera poänglösa provokationer är trots allt att ignorera dem.