Jag tillbringade början av veckan på kurs i Stockholm med Föreningen för grävande journalister. Kurslokalen låg lustigt nog belägen i Slottsbacken, mittemot Kungliga slottet. Om morgonen passerade jag högvakten som stod på post så som högvakten gör, rak och stel i kroppen, skyldrande gevär. Det fick mig att småskratta för mig själv. Inte den strame högvakten i sig, men associationen han skapade i mitt huvud.
På tåget upp från Göteborg till Stockholm i söndags fann jag mig placerad mittemot skådespelaren Olle Sarri. Han är kanske inte en av våra mest kända filmskådisar, men han gjorde en oförglömlig roll i Lukas Moodyssons film Tillsammans – i mitt tycke en av de roligaste svenska filmer som gjorts. Den utspelar sig i ett hippiekollektiv på 70-talet och Olle Sarris rollfigur är en radikal kommunist som i en scen går förbi slottet och passar på att skrika åt högvakten att det minsann är bostadsbrist i Stockholm och att det finns plats för massor av bostäder på slottet, om man bara kastar ut kungen.
Biopubliken skrattade, det gjorde jag också. Men jag kunde inte låta bli att tänka att det ligger något i det där.
Inte gör han jobbet speciellt bra, trots att han haft 50 år på sig att bli varm i kläderna
Kungen firar i år 50 år på tronen. När den nya regeringen förkunnade budgeten inför 2023 meddelades att kungafamiljens apanage höjs med 18,7 miljoner till 167,9 miljoner kronor. Beslutet kritiserades, särskilt eftersom många i Sverige står inför tuffa tider ekonomiskt.
Förutom att det är mycket pengar kan man ju fundera på vad kungen egentligen gjort för att förtjäna dem. Inte gör han jobbet speciellt bra, trots att han haft 50 år på sig att bli varm i kläderna. Groda efter groda har under fem decennier hoppat ur munnen på Carl Gustaf Bernadotte. Han har hyllat diktatorn i Brunei, haft en utomäktenskaplig förbindelse med artisten La Camilla, känd från gruppen Army of lovers (vilket avslöjades av Tove Meyer, senare Strömstads kulturchef, i den välskrivna boken Den motvillige monarken), och nu senast ifrågasatt riksdagens högst demokratiska beslut att ändra tronföljden så att även en kvinna kan bli regent.
”Det är fel att ändra i en grundlag retroaktivt”, sa kungen om riksdagens beslut. Men där hade han fel i sak – grundlagsändringen inleddes vid kronprinsessan Victorias födelse och trädde i kraft först ett par år senare, efter att prins Carl Philip fötts. Ännu en groda från kungens mycket grodvänliga mun, således.
Victoria verkar ju däremot vara en intelligent och trevlig kvinna. Jag unnar henne all frihet att utbilda sig och ta ett riktigt jobb.
Är det verkligen bra PR för Sverige att vårt statsskick är en feodal kvarleva?
Visst känns det, när man tänker på det, som en absurd ordning att landets statschef utses genom samlag, när vårt moderna samhälle i övrigt är en meritokrati. Är det verkligen bra PR för Sverige att vårt statsskick är en feodal kvarleva?
Vill man spetsa till det lite kan man för övrigt säga att vårt statsskick, vad kungamakten beträffar, var mer demokratiskt på medeltiden när vi fick välja kung. Som det står i Västgötalagen hade vi ”konung att taga och så vräka”. Det var Gustav Vasa som införde ärftlig tronföljd för att hans egen släkt skulle få lägga beslag på kungamakten efter hans egen död.
Så för att fira kungens 50 år på tronen kan vi ju göra oss av med den sista resten av feodalism i Sverige. Dags att ställa kungafamiljen i den kommunala bostadskön och göra ett stort lägenhetshus av kungliga slottet. Hyresgästerna får en jäkla fin utsikt.
