Med anledning av artikeln i STNB 17/4 om Tomas Anderssons bok I skuggan av muren vill jag komma med några kritiska anmärkningar.
1) Att kalla Israels soldater att vara utbildade att ”skjuta andra människor som utmålas som våra fiender” är osant. De utbildas för att försvara sitt land och folk, likt soldater i allmänhet. Israel är ett litet land på cirka 10 miljoner invånare med 200 miljoner fientliga folk omkring sig, som inte är utmålade utan verkliga fiender.
2) Att kalla Israel ”likt ett slags Tyskland under 1930-talet” och söka ”likheter mellan Israel och Nazi-Tyskland” är osant. Visa mig i så fall koncentrations- och dödsläger, där utbildade israeliska statstjänstemän förintar palestinska fångar!
3) Innan man jämför Israel med Iran bör man nog resa till Iran för att få ett annat och nytt perspektiv.
4) För mig förefaller artikelns negativa synpunkter på Israel klart antisemitiska. Det är en ganska vanlig undanflykt att man har judiska vänner, men det är absolut ingen garanti för att man är fri från antisemitism.
Göte Siverbo
Svar direkt från författaren
Det är alltid lätt att säga att man ställer sig positiv till att öppet kunna diskutera känsliga saker och ting. Men när det kommer till staten Israel stannar det nästan alltid vid läpparnas bekännelse. Den minsta kritik av Israel utmålas som antisemitism och ett direkt påhopp på alla de människor som bekänner sig till judendomen.
Här finns inte plats att gå in på hur begreppet antisemitism använts i historien eller i nutiden. Men en klar linje måste ändå kunna dras: att kritisera och svartmåla en person enbart utifrån om hen är jude är antisemitism, förkastligt i alla dess vidriga former. Att kritisera staten Israels agerande är snarast ett ifrågasättande av den judiska statens statsbärande ideologi, sionismen. Det är två vitt skilda saker och begrepp.
Det övervåld som israelisk militär utsätter människorna i Gaza för kritiseras sällan i omvärlden därför att många är rädda för att bli kallade antisemiter
Göte Siverbo ifrågasätter även sanningshalten i den israeliska filmregissören Dana Goldbergs kritik när hon säger: ”unga människor tvingas bli soldater och skjuta andra människor, människor som utmålas som våra fiender” (sid 421), eller där hon säger att: ”samhället blir alltmer likt ett slags Tyskland under nazisttiden” (sid 421). Dessa är hennes ord och inte våra. Det finns kritiska röster inom landet som aldrig får chans att synas i europeiska media. Hon säger även mycket annat i vår intervju med henne.
Israel är ett kraftigt militariserat samhälle. Att som Göte Siverbo utmåla Israel som ”ett litet land på cirka 10 miljoner invånare med 200 miljoner fientliga folk omkring sig, som inte är utmålade utan verkliga fiender”, är djupt missvisande. Israel är en lokal stormakt och fred råder både med Egypten och Jordanien. Och det övervåld som israelisk militär utsätter människorna i Gaza för kritiseras sällan i omvärlden därför att många är rädda för att bli kallade antisemiter.
Jag kan lugna Gösta Siverbo med att varken jag eller Stefano Foconi är några antisemiter. Däremot har vi efter tjugo års resande i regionen, från Iran till Egypten, inte ledsnat på att vrida och vända på begrepp, gång på gång, för att försöka förstå de premisser som människorna där lever under. Begreppet antisemitism får inte användas för att skrämma människor till tystnad. Vi ifrågasätter självklart inte staten Israels rätt att existera. Men det vi vänder oss emot är att denna stat, som bara för några dagar sedan, för första gången, utmålades som en apartheidstat av Human Rights Watch, alltid undkommer kritik för de strukturella hemskheter de utsätter andra människor för.
Jag hoppas att Gösta Siverbo tar sig tid att läsa vår bok I skuggan av muren och återkommer med en mer konstruktiv kritik.
Tomas Andersson
författare
