Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Thomas Bennelind, nyhetsreporter och sportredaktör, hyllar arbetskollegan Marita Adamsson som snart går i pension. Bild: Jenny Johansson, Pontus Johansson
Thomas Bennelind, nyhetsreporter och sportredaktör, hyllar arbetskollegan Marita Adamsson som snart går i pension. Bild: Jenny Johansson, Pontus Johansson

Thomas Bennelind: Vad vore livet utan kollegerna på jobbet?

Vi tycker inte alltid lika om världens rörelser och ser livets prioriteringar med olika glasögon. Klart är i alla fall att tiden med våra kolleger på arbetsplatserna blir oförglömlig – vare sig vad vi tycker om varandra.

Trots att jag inte hunnit bli äldre än 37 har livet hunnit ge och ta i olika proportioner. En av måttstockarna för den resan är händelserna som äger rum i yrkeslivet.

Allt från första sommarjobbet som trädgårdsarbete på HSB i Göteborg till tjänsten som journalist på Strömstads Tidning. Med det sagt hinner det komma och gå en rad olika personer i brett åldersspann genom dörrarna till arbetsplatserna.

Häromdagen på redaktionen tog jag emot ett besked som delvis var väntat, men som parallellt nog påminde mig om hur snabbt tiden förflyttar sig genom vardagens uträknade slentrian: måndag till fredag – sommar till vinter.

Känner svårtolkad ambivalens

Om några veckor går min vän och kollega Marita Adamsson i pension. Vad som jag trodde skulle ske först i höst efter valet den 11 september blir verklighet redan till midsommar när jag själv går på semester.

Strömstads Tidning tappar inte bara en journalist med en av Bohusläns vassaste pennor, initierade kontaktnät och högsta produktivitet. Redan i dag känner jag en svårtolkad och ambivalent tomhet.

Samtidigt borde jag inte vara så självisk. För efter flera decennier av hängivet och passionerade arbete i journalistikens tjänst är pensionen henne så välförtjänt.

Sten Pålsson, före detta anfallsspelare i GAIS, arbetade på Rambergsvallen i Göteborg. (Arkivbild från 2003) Bild: PeO Nilsson
Sten Pålsson, före detta anfallsspelare i GAIS, arbetade på Rambergsvallen i Göteborg. (Arkivbild från 2003) Bild: PeO Nilsson

Ett annat exempel är när en tidigare arbetskollega på Idrotts- och föreningsförvaltningen gick i pension. Kollegan från Rambergsvallen i Göteborg var Gais-legendaren och före detta fotbollslandslagsspelaren Sten Pålsson.

För säkert 15 år sedan rann tårarna längs kinden. Jag grät som ett barn när han slutade. Stens värme, humor och arbetskapacitet var på samma nivå som när han spelade fotboll. Den var på topp. Sedan kom det en annan tid i livet för mig och Sten.

Men alla samtal om idrott, fotboll och livet låstes in i ett alldeles speciellt rum i hjärtat.

När vi på tidningen så småningom har avtackning för Marita kommer tårarna att vara tillbaka. Det är jag säker på.

Trött på digitala möten

Arbetskollegerna har kommit att bli som en andra familj. Man ger och tar i ett gemensamt vardagsrum som för många av oss blir en livstid – eller åtminstone fram till att vi är minst 65 år.

Under pandemin tvingades många till distansarbete. Digitala möten genom skärmen blev den nya tidens kommunikationsarena. Stora delar av redaktionen på Strömstads Tidning kunde ändå åka till den fysiska arbetsplatsen.

Redaktionsmöten med bland annat kolleger på Bohusläningen hölls digitalt. Varje gång jag öppnade datorn fick jag en påminnelse om ett kommande eller redan avklarat möte i Microsoft Teams. Jag avskydde ljudet och alla trötta bakgrundseffekter.

Marita Adamsson, nyhetsreporter, kulturredaktör och krönikör på Strömstads Tidning. Bild: Jenny Johansson
Marita Adamsson, nyhetsreporter, kulturredaktör och krönikör på Strömstads Tidning. Bild: Jenny Johansson

Nu är restriktionerna borttagna och vi kan alla träffas på redaktionen igen. När Marita, som jobbade hemifrån under pandemin är tillbaka på plats om än för endast ett par veckor till, vill jag ta vara på varje sekund med henne.

Arbetskollegerna är en del av våra liv. Det är på gott och ont. En del leenden, skratt och röster kommer alltid att finnas kvar. Så är det bara.

Jag säger tack till Marita Adamsson för sex år ihop på redaktionen som inspirerande kollega och medmänniska. Likt Sten Pålsson finner du en plats i mitt hjärta.