Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lärare behöver regelstyrning och inte målstyrning.  Bild: Max Fischer
Lärare behöver regelstyrning och inte målstyrning. Bild: Max Fischer

Malin Lernfelt: Skolan behöver tydliga regler

Så länge det inte finns likvärdiga regler som styr klasstorlek och lärares undervisningstid kan skolan aldrig ta sig ur krisen.

Den offentliga debatten har de senaste åren rört sig runt allt ifrån flum till undermålig lärarutbildning och oseriösa skolkoncerner. Men inte lika mycket har sagts om mål- och resultatstyrning och New Public Management, den modell som präglat svensk offentlig sektor sedan 1990-talet och som i lika hög grad som tidigare nämnda problem orsakat den kris som svenskt utbildningsväsende befinner sig i.

Målstyrning innebär att politiker sätter upp mål och ekonomiska ramar men att man sedan lämnar över till verksamheterna, alltifrån enskilda skolhuvudmän till kommunala rektorer, att hitta sätt att nå målen. NPM:s bärande idéer är hämtade från näringslivet och tanken är att större frihet att utforma den egna verksamheten ska leda till effektivisering, fler kreativa lösningar och högre kvalitet. Så har det dock sällan blivit. Istället har de allt större kraven som lagts på skolan tillsammans med bristen på tydliga regler för hur en lärmiljö bör utformas lett till en ohållbar situation.

Skolbolag sugna på hög utdelning har kunnat starta verksamhet i olämpliga lokaler och det sparas in på alltifrån lärare till böcker och skolmatsal

Kommuner med ansträngd ekonomi har skamlöst kunnat använda skolan som budgetregulator och hävdat att det inte spelar någon roll för undervisningskvaliteten om man pressar in över 30 barn per klass eller om lärare åläggs så många undervisningstimmar att det blir omöjligt att hinna med sådant som planering eller uppföljning. Skolbolag sugna på hög utdelning har kunnat starta verksamhet i olämpliga lokaler och det sparas in på alltifrån lärare till böcker och skolmatsal.

Eftersom målstyrning kräver omfattande system för kontroll har allt större del av lärarnas arbetstid dessutom kommit att ägnats åt dokumentation. När detta lett till att undervisningen försämrats och elevernas kunskaper sjunkit har politikerna krävt ytterligare mål nya mätningar och ännu mer dokumentation.

I en debattartikel i GP (16/5) skriver läraren, författaren och skoldebattören Filippa Mannerheim om vad som blivit resultatet av den målstyrda skolan: "När fluffiga, svårmätbara målsättningar kombineras med en nästan helt frisläppt skolmarknad kan konceptet 'skola' komma att betyda precis vad som helst: Undervisning i cykelkällare, skolor utan skolgårdar, 'teoretisk träslöjd', paddor i stället för speciallärare och NO-undervisning utan laborationssal. Svensk skola befinner sig i laglöst land."

Mannerheim vill att målstyrningen i hög grad ersätts med regelstyrning och att man från statligt håll sätter upp miniminivåer som varje skola ska leva upp till. Till exempel max antal elever per klass, max antal undervisningstimmar för en heltidstjänst som lärare, lagstadgad planeringstid och krav på läroböcker i alla ämnen.

Det är helt rimliga krav som det inte borde vara några svårigheter för varje politiker som värnar skolan att ställa sig bakom.

Ge alla skolor, oavsett huvudman, tydliga ramar som grundlägger goda förutsättningar för både lärare och elever

Det är dags att göra upp med målstyrningsideologin och dokumentationshysterin i den svenska skolan. Ge alla skolor, oavsett huvudman, tydliga ramar som grundlägger goda förutsättningar för både lärare och elever. Så länge de som beslutar om skolpeng gömmer sig bakom NPM och inte tar ansvar för hur resurser används kan vi glömma drömmen om en likvärdig skola med hög kvalitet.