Inga jämställdhetsmål som någonsin uppnåtts av den feministiska rörelsen har kommit självmant. Simone lyfter den kvinnliga rösträtten. Vi var många som såg den briljanta filmen Suffragette på evenemanget “Från #metoo till #wedo” och fascinerades och grät över kvinnokampen som ledde fram till den kvinnliga rösträtten. För det var en kamp, att hävda annat är historielöst. På vilken sida av historien vill vi stå? Är vi bland dem som för jämställdheten framåt, eller dem som sätter hälarna i backen och säger “Men snälla flickor, håll god ton”?
LÄS MER:100 år med kvinnlig rösträtt – #metoo, #wedo – vad nu?
Simone skriver att kvinnor inte kommer att kunna lösa de utmaningar som kvarstår i vårt samhälle - det behövs ett samarbete mellan män och kvinnor. Jag håller med. Hon måste mena ungefär som det samarbete som finns inom Feministiskt initiativ, där både män och kvinnor tillsammans kämpar för jämställdhet - i ett parti som rör sig bortom den traditionella höger-vänsterskalan. I många andra partier är jämställdhet i stället ett politiskt särintresse som drivs inom de respektive kvinnoförbunden; något som kategoriseras som “kvinnofrågor” och gärna får stanna i kvinnoförbunden enligt de som styr partierna - Moderatkvinnorna har kämpat i motvind i 107 år.
Jag undrar verkligen ärligt vad det är för “tuff och högljudd retorik” eller avsaknad av “god ton” Simone talar om i sin artikel? Välformulerade och pålästa är annars uttryck som brukar användas för att beskriva oss feminister i Strömstad - jag föreslår att alla som vill bilda sig en egen uppfattning ser på inspelningarna av kommunfullmäktigemötena.
Att uppnå jämställdhet kräver uppoffringar från de privilegierade. För att ta ett övertydligt exempel: En man har fem kronor och en kvinna har tre kronor. Därefter ska ytterligare två kronor fördelas. Då ska vi, med Moderaternas logik, ge en krona till mannen och en till kvinnan - endast då är det rättvist, allt annat upplevs som diskriminering av mannen. Då har mannen efteråt sex kronor och kvinnan fyra. Det är inte rättvisa. Ett feministiskt parti skulle ge kvinnan de två kronorna för att utfallet ska bli rättvist. Först då står både man och kvinna med fem kronor var. Detta är inte tuff retorik, utan ren logik.
Simone skriver också “Vi har kommit otroligt långt på dessa 100 år men vi - både män och kvinnor - får fortfarande aktivt jobba med frågor som till exempel hur vi ser till att få lika lön för lika jobb och såklart utvisa absolut nolltolerans mot sexism etcetera. Hur tänker vi göra detta?” Jag föreslår att Simone läser Feministiskt initiativs partiprogram - vi har lösningar på dessa (våra) frågor.
Marielle Alvdal*
*denna artikel är skriven i samarbete mellan kvinnor och män i Feministiskt initiativ
