Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Cissi Welin
Bild: Cissi Welin

Insändare: Jag valde inte det här livet, det valde mig

Varje morgon när jag kliver ut med mina två små barn för att hinna till skola, förskola och jobb tar det inte lång tid tills jag känner ett obehag av att min granne åter igen inte kommer hälsa på min lilla flicka även när hon glatt säger hej.

Han har gjort det tydligt nu att han inte gillar ”sådana som oss”.

När jag har kommit till min parkering möts jag åter igen av obehag. För där står mannen som alltid kollar nedlåtande på mig för att jag vill prata mitt modersmål med min son. Jag anser att språk berikar livet och det är fantastiskt för honom att kunna det men ändå så väljer jag att högt och tydligt att prata svenska. Detta enbart för att han ska få vetskap om att jag kan svenska flytande och då kanske jag inte blir ”den där” i hans ögon utan att jag faktiskt accepteras lite mer.

Tänk att behöva göra så, att behöva prata svenska med dina barn i matkön på den lokala mataffären för att om jag pratar mitt modersmål med dem så kanske någon ser ner på mig och tänker att jag inte kan språket, att jag inte har integrerats, assimilerats, att jag kanske är förtryckt och att jag kanske är en sådan som kommit hit för att leva på bidrag.

När de märker att jag pratar flytande svenska brukar deras beteende och attityd ändras

Tänk att varje dag försöka få människor att förstå att jag kan flytande svenska, har levt nästan hela mitt liv i det här landet, betalar min del till staten för att jag är skattepliktig. Jag parkerar aldrig fel, jag dammsuger aldrig efter 20 på kvällen, jag källsorterar, jag har aldrig varit sen med en räkning och jag ser till att barnen borstar sina tänder morgon och kväll, jag sitter på en hög kompetens och jag har en ledande position på min arbetsplats.

Det är så lustigt att en svensk person med svenskt namn och ariskt utseende aldrig kommer kunna se det jag ser eller känna det jag känner. De behandlar mig annorlunda när de märker att jag pratar flytande svenska, precis som dem. När de märker att jag pratar flytande svenska brukar deras beteende och attityd ändras, oftast blir de trevligare men det är den tyd­liga kontrasten som bara jag och ”sådana som mig” ser som oroar mig.

Men jag har inte valt det här livet, det här livet valde mig som sjuåring. Jag hade inte det valet eller tog det beslutet att sätta mig på ett plan för att ta mig till det här landet som i dag är lika mycket mitt som ditt. Jag har inte valt att heta det jag heter, men jag heter ju fortfarande så. Jag har inte valt att se annorlunda ut, jag bara gör det.

Jag har ­aldrig känt mig så utstirrad eller annorlunda behandlad som jag har gjort här

Men du har faktiskt valet att behandla mig som medmänniska, att behandla mig som att du faktiskt tror att jag kan åstadkomma fantastiska saker trots att jag ser annorlunda ut. Du har valet att försöka lära känna dessa människor. Tro det eller ej, du kommer få höra häpnadsväckande historier om deras liv. De hamnade trots allt här i lilla Strömstad, 100 000 tals kilometer från sina hem. Var inte så dömande, ditt svenska leende eller din hälsning på gatan kan göra skillnad för deras mående. Tänk så här, när du behandlar oss som du ibland kanske gör kan det liknas med att vi bor i ditt hus, men betalar ingen hyra. Det är så du får oss att känna. När du tittar argt, när du suckar när vi går förbi, när du i ärlighetens namn ser ner på oss.

Under mina snart 30 år i Sverige har jag de sista fem åren bott här i vackra Strömstad, och jag har ­aldrig känt mig så utstirrad eller annorlunda behandlad som jag har gjort här. I min tidigare hemort var detta något jag kunde läsa eller höra om. Jag hade svårt att tro att det var sant.

Men här är jag i dag, skriver en insändare och vädjar till er alla, ha lite mer förståelse för ”sådana som mig”.

Bahra Tmava