Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 20210617Stefan Löfven håller pressträff på Rosenbad i Stockholm efter beskedet om att Sverigedemokraterna har begärt omröstning om missförtroendeförklaring under torsdagen.Foto: Janerik Henriksson/TT kod: 10010
Regeringskris i kubik. Stefan Löfvens regering har inte längre förtroende i riksdagen, efter att Vänsterpartiet meddelat att man vill rikta ett misstroende mot statsministern. Bild: Janerik Henriksson/TT

Joakim Broman: Inget riksdagsparti längtar efter ett extra val

Om situationens dynamik ändå driver fram ett val är några partier i en bekvämare sits än andra.

Vänsterpartiet står fast vid misstroendehotet, lät partiledaren Nooshi Dadgostar meddela på torsdagen (17/6). Beskedet innebär att partiet fullföljer det hot som utfärdades när januariavtalet ingicks i början av 2019 – att fälla regeringen om den gick vidare med förslag om förändrad hyressättning. Det har funnits stora tvivel på att V verkligen varit redo att göra det. Partiet har aldrig tidigare medverkat till att fälla en socialdemokratiskt ledd regering. Nu tyder allt på att de menar allvar.

Någon timme efter V:s presskonferens meddelade Sverigedemokraterna att man lämnat in ett förslag om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S) och hans regering, och ytterligare någon timme senare lät både Moderaterna och Kristdemokraterna meddela att de kommer att rösta för ett misstroende.

Vänsterpartiet vill markera så starkt man kan i hyresfrågan

Med det är regeringskrisen ett faktum, och om alla partier infriar sina löften kommer regeringen att falla under nästa vecka. Vad som händer efter det är mer osäkert. Statsminister Stefan Löfven (S) hotar gärna med att V håller på att driva fram en "högerkonservativ regering”, men inget talar för att en sådan ska kunna tillträda i den nuvarande sammansättningen i riksdagen. Vänsterpartiet vill markera så starkt man kan i hyresfrågan – och det kan noteras att de både ljuger om sakfrågan och intrigerar politiskt för att göra det – men kommer inte att släppa fram en moderat statsministerkandidat ens om denne lovar dyrt och heligt att låta hyressättningen vara som den är.

Då ligger ett extra val närmare till hands. Det är nog inget som något riksdagsparti längtar efter, inte minst eftersom en eventuell valseger för något block bara ger regeringsinnehav till nästa höst. Men om situationens dynamik ändå driver fram ett val är några partier i en bekvämare sits än andra. S kommer exempelvis att satsa på – som Stefan Löfven gjorde på sin presskonferens under torsdagen – att utmåla såväl M och KD som oansvariga som avsätter en regering utan att samtidigt kunna samla stöd för ett alternativ.

Januarisamarbetet vilar på idén om att Vänsterpartiet skulle gå att ignorera

Det sistnämnda är förstås delvis sant. Men det är också sant att januarisamarbetet vilat på idén om att Vänsterpartiet skulle gå att ignorera. Januariavtalet innehöll till och med formuleringar om att V inte "kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen”. Den punkten framstår som extra ironisk när det är just Vänsterpartiet som driver på för att fälla regeringen.

STOCKHOLM 1982Den borgerliga regeringens utrikesminister Ola Ullsten, Folkpartiet, porträtt 1982.Foto: Leif R Jansson / TT / Kod: 50020
Ola Ullsten - statsminister i minoritet. Bild: Leif R Jansson/TT

Inget parti med självbevarelsedrift kommer att stillatigande acceptera att bli passerat eller ignorerat i riksdagen. Det var det som drev Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budget 2014, trots att Löfven tillträtt som statsminister, och det är det som driver Vänsterpartiet nu. Även om mycket har förändrats är märkligt många saker sig lika. Både decemberöverenskommelsen, som växte fram vintern 2014 efter SD:s budgetbeslut, och januariavtalet har varit försök att, ungefär som folkpartisten Ola Ullsten gjorde mellan 1978-1979, regera i minoritet och med vissa partiers passiva tillåtelse.

Det håller sällan i längden, och det ser inte ut att hålla nu. Januariavtalet har haft både sina sakpolitiska baksidor och förtjänster, men det är inte dessa som gör att regeringen nu ser ut att falla, utan riksdagens förmåga att göra sin röst och vilja hörd.