Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jakob Simonson, nyhetschef på Strömstads Tidning. Bild: Thomas Bennelind
Jakob Simonson, nyhetschef på Strömstads Tidning. Bild: Thomas Bennelind

Jakob Simonson: Hur mycket hat står man ut med innan man fått nog?

Annie Lööfs ord om sin ­känsla efter valnatten, när hon ­meddelade att hon avgår som partiledare, satte sig fast: ”En lättnad över att inte kommit till skada. En tacksamhet av att senare på dagen kunna hämta min äldsta dotter på fritids, låta henne visa mig sin nya skola.” Det var ord som kändes. Vem ska vilja engagera sig politiskt om man inte kan leva ett normalt liv? Hur mycket hat står man ut med innan man fått nog?

Det blev en dramatisk torsdag i Sverige några dagar efter valet.

Först meddelade Magdalena Andersson (S) att hon sa upp sig som statsminister, efter att rösterna räknats klart och det visat sig att högerblocket fått majoritet i riksdagen. Nu är det Ulf Kristersson som får i uppdrag att ta över och styra det svårskötta pastorat som partikonstellationen Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna utgör.

Det andra som hände var att Annie Lööf höll en blixtinkallad presskonferens där hon meddelade sin avgång. Egentligen inget konstigt, efter att hon suttit i elva år och gjort ett sämre valresultat än 2018.

Han hade henne på en dödslista

Men det som stannar kvar i mig efter Annie Lööfs presskonferens är hennes konstaterande att hon är glad över att inte ha ”kommit till skada” under valrörelsen.

En påminnelse om att den högerextreme mördaren Theodor Engström, som tog livet av Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i Visby, planerade att mörda Annie Lööf – han hade henne på en dödslista.

Hon är inte den enda partiledare som lever med mordhot. Men när hon berättade om sin känsla av lättnad över att vara vid liv och oskadd efter en valrörelse satte det fingret på ett stort problem för vår demokrati.

Vem ska vilja och våga ställa upp som toppolitiker när det inte är självklart att man ska kunna gå och lämna sina barn på förskolan utan att se sig om över axeln, leva med den ständiga risken för ett våldsdåd?

Efter att även ha hört SD:s Linus Bylund prata om att de nu ska ägna sig åt ”journalistrugby” börjar jag känna ett illamående inför det politiska livet på riksplanet

Just Almedalsveckan har jag bevakat under flera år som lokalreporter på Gotland. Jag har på öppen gata intervjuat såväl Jimmie Åkesson som Fredrik Reinfeldt och Lars Ohly. Det är något viktigt att bevara i svensk demokrati, att även högt uppsatta politiker ska få röra sig fritt. Som vi vet har det gått illa flera gånger - statsminister Olof Palme sköts ihjäl 1986, utrikesminister Anna Lindh höggs ihjäl 2003. Det är en bräcklig och kringskuren frihet.

Efter att även ha hört SD:s Linus Bylund prata om att de nu ska ägna sig åt ”journalistrugby” (på frågan vad han menade med det svarade han ”knuffa journalister”) börjar jag känna ett illamående inför det politiska livet på riksplanet.

Den som tycker att talet om journalistrugby inte är så farligt bör betänka att samma Linus Bylund tidigare uttryckt att journalister är ”nationens fiender”.

Här finns den fina öppenheten kvar

Kontrasten kunde inte ha varit större till vad vi journalister här i Strömstad upplevt under val­rörelsen och valnatten.

Här finns den fina öppenheten kvar. Ville vi ha några svar från politikerna för en artikel om vem som ville samarbeta med vem efter valet, så var det bara att knata över till Oscarsplatsen och snacka med Lars Tysklind (L), Mattias Gustafsson (SD) och Anders ­Ekström (KD), som stod vid varsin valstuga redo att svara på frågor på ett respektfullt och öppet sätt.

Ingen ägnade sig åt ”journalistrugby” och ingen behandlade mig som en fiende till nationen.

I dessa dagar känns det som en ynnest att ha den närheten och öppenheten, känslan av att vi ­behandlar varandra som människor. Det borde vara en självklarhet, men är det inte längre.