Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Lasse Edwartz
Bild: Lasse Edwartz

Marita Adamsson: Farligt för demokratin att tysta motståndare – även om de ljuger

Vi befinner oss i "det första Tiktokkriget." Det hjälper inte att Sverige är alliansfritt och att Nato försäkrar att alliansen gör allt för att undvika att bli indraget. Informationskriget är redan ett världskrig.

Att sanningen är krigets första offer är en gammal sanning – och en som står sig, även i krig. Det ligger givetvis i de krigförande parternas intresse att ge omvärlden den egna bilden av läget – och att måla den svart-vit, att visa upp fiendens brutalitet kontra det egna ädla modet, fiendens förluster kontra egen styrka och så vidare,

Så långt är det ändå relativt lätt att hänga med, att ta rapporter om stupade och tillfångatagna med en skopa salt, till exempel. Det är värre med det stora, med hela världsbilden.

Men hur många tittare övertygade hon?

Vissa fakta är ändå enkla. Det vi brukar definiera som "väst" står stabilt på Ukrainas sida. Landet har invaderats av ett grannland och det är ett brott mot folkrätten, som den formas av FN-stadgans regler om territoriell integritet och förbud mot våldsanvändning, med undantag för det Ukraina nu gör: rätten att försvara sig.

"Kan ingen bara ta bort honom". Så har många tänkt kring Vladimir Putin de senaste veckorna. Det rapporteras om demonstrationer och den ryska tv-redaktören Marina Ovsiannikovas kupp när hon uppmanade tittarna att inte tro på den egna nyhetskanalens lögner blev snabbt världskänd. Putin avfärdade henne som "huligan". Hon var oerhört modig och oerhört viktig. Men hur många tittare övertygade hon?

Den ryska versionen av varför "en militär specialoperation" blev nödvändig har sannolikt berättats länge. Ryska nyhetskonsumenter är matade med en bild av en högerextrem och nationalistisk regim i Ukraina, som förtrycker rysktalande i östra delen av landet. Samtidigt målas en bild av att "väst" är demoraliserat och på väg att falla samman. Sverige tycks vara ett exempel på det.

Om man nu litar på statlig tv och matas med den här informationen dag efter dag, hur lätt är det då att frigöra sig från den och tro på en version av verkligheten som kommer från en sfär av stater som man fått veta håller på att falla sönder?

Inte bara minnet av andra världskrigets terrorbomber som stiger ur rapporteringen från Mariupol och andra städer

Svenska journalister försöker nu med olika medel visa befolkningen i Ryssland att den bild deras statskontrollerade medier målat inte stämmer, inte den av läget i väst, inte den av vad Ryssland gör i Ukraina. Kortvågsradio sänds med hjälp av nätoperatören Bahnhof.

Det är inte bara Molotov-Ribbentrop-paktens avtal om att dela upp Europa mellan två stormakter som lever i skuggorna, när Putin kräver en sådan gränsdragning. Inte bara minnet av andra världskrigets terrorbomber som stiger ur rapporteringen från Mariupol och andra städer. Också människor hukande vid förbjudna radioapparater känner minnet igen. Det spelade under andra världskriget sannolikt roll att radiosändningar som korrigerade nazisternas framställning av kriget kunde nå tyskar, norrmän och andra som befann sig i Tredje Rikets klor.

Förhoppningsvis spelar det också roll att Dagens Nyheter översätter nyheter till ryska och att kortvågsradion nu får Radio Sweden att leva, trots att SR gav upp den.

Hur lätt är det inte för Putin att raljera över vår upprördhet inför bristen på yttrandefrihet i hans Ryssland, när vi själva tystar ryska kanaler?

Men hur står sig blockaden av ryska medier i en jämförelse? EU försöker hindra ryska statliga medier att nå ut. Orsaken är uppenbar: De sprider propaganda och falska bilder, inte nödvändigtvis alltigenom lögnaktiga i detaljerna men sammansatta så att helhetsbilden av till exempel Sverige blir skev, enligt bland andra Charlotte Wagnsson, som är professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan och som länge följt rysk informationspåverkan. Hon är trots det kritisk till att blockera information.

Ja, det känns allt annat än gott. Hur lätt är det inte för Putin att raljera över vår upprördhet inför bristen på yttrandefrihet i hans Ryssland, när vi själva tystar ryska kanaler? Det finns undersökningar som visar att de som följer rysk statlig nyhetsförmedling i högre grad än andra är beredda att dela information på nätet även om de misstänker att den är falsk. De kan alltså vara farliga genom en benägenhet att sprida lögner. Men är det inte ännu farligare för demokratin att tysta motståndare – även om de ljuger?

Läs också: Demokrati är en förmån - inte en självklarhet