Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Marita Adamsson: En värld bygd på misstro och anspänning är ingen trygg värld

När är man trygg? För ögonblicket tycks nästan alla söka trygghet i samma famn: Nato. Vi som förs in där kan egentligen bara hoppas att regering och riksdag tänkt igenom saken och lyckas välja det bästa. Men det är oroande att det talas så mycket om avskräckning och militär förmåga och så ynkligt litet om fredsfrämjande insatser. Trots att Nato anser sig vara en fredsfrämjande sammanslutning.

Man kan ju säga att det är Putins fel. Hade inte Ryssland invaderat Ukraina – och därtill på ett sätt som tyder på en förfärande likgiltighet inför mänskligt lidande och godkännande av grova krigsförbrytelser – hade inte Sverige och Finland känt sig pressade att söka medlemskap i en militär allians för att få skydd.

Men att säga att vi var tvungna tar ju inte bort det faktum att Natos trygghet bygger på avskräckningsmodellen; att "musketörsparagrafen" som säger att ett angrepp på ett Natoland är ett angrepp på alla och därför leder till ett massivt militärt svar. Ett svar som kan bli tillintetgörande, eftersom alliansen har rustat sig. Även med kärnvapen. Även med en beredskap att vara den som använder dessa först.

Det skapar anspänning, inte avspänning

Det kan kännas tryggt i det akuta läge när man är hotad av en samvetslös makt, men man kommer inte ifrån att hela upplägget bygger på misstro mellan människor och nationer, på rädsla för den andre. Det skapar anspänning, inte avspänning. Och i det ligger inte främst trygghet, utan risker.

Den som är rädd måste skydda sig och att vänta för länge med att göra något åt ett hot kan visa sig ödesdigert, så makter som är rädda för varandra är också på helspänn, klara att trycka på våldsknappen. Tiden för att fatta beslut är knapp och det handlar om så ödesdigra följder som krigsinsatser. Hur vet man att man fattar rätt beslut?

Det finns anledning att fundera över hur överstelöjtnant Stanislav Petrov kände sig natten mellan 25 och 26 september 1983 när han fick indikationer av det sovjetiska varningssystemet på att USA avfyrat fem kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Han borde ha slagit larm, som lett till ett sovjetiskt svar, men han lät bli. Han kände till systemen och anade att något var fel med varningen. Det var det också. Det var ett falsklarm.

Nato är tänkt att vara en organisation som främjar fred

Han räddade troligen världen den gången. Men det var på håret. Samma läge kan inträffa igen. Ju nervösare värld, desto större risk att ingen med Petrovs mod och klara tankar finns på plats.

Verklig trygghet existerar bara där tillit finns. Nato är tänkt att vara en organisation som främjar fred. Medlemsstaterna är enligt traktatstexten på norska "besluttet på å forene sine anstrengelser for kollektivt forsvar og for å bevare fred og sikkerhet." Om de orden är allvarligt menade kan Nato inte bara rusta sig till tänderna utan måste också söka dialog och samarbete, stötta kultur- och forskningsutbyte och försöka förstå hur "den andre"´ tänker.

Måtte de höras i vapenskramlet

I dagens läge, med ryska ledare som ljuger, mördar och försöker jämna ett grannland med marken, är det svårt att se hur det ska gå till. Det är lättare att se behovet av väpnat försvar. Men på sikt är det ändå avspänningen som måste fås att fungera. Förutom riskerna att kapprustningen leder till krigsutbrott dödar den redan långt dessförinnan. De oerhörda summor som läggs på vapen behövs för att skapa en bättre tillvaro och rädda liv i en värld där långtifrån alla har tillräckligt med mat, möjlighet att få utbildning, rent vatten och hälsovård och där alla dessutom hotas av en tillintetgörande klimatförändring.

Inte bara Nato-motståndarna i V och MP utan också bland andra S-kvinnorna och Louise Thunström, riksdagskandidat för S från Tanum, har påpekat att vi måste satsa också på det fredsbefrämjande arbetet. Måtte de höras i vapenskramlet.