Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Debattören Stein Rukin. Talesman för aktionsgruppen Jour Strömstad. Bild: Marita Adamsson

Debatt: Vad gör politikerna för den gränsöverskridande vården?

Debattören Stein Rukin, Jour Strömstad, ställer frågan varför politikerna i VG-regionen inte agerar för ett svenskt-norskt vårdsamarbete.

Sedan slutet av 1990-talet har EU-domstolen utvecklat en omfattande domstolspraxis om patienters rätt till gränsöverskridande hälsotjänster. Patientdirektivet från 2011 (2011/24) bygger i stora drag på EU-domstolens praxis.

Patientdirektivet innebär att en patient från Sverige ska kunna behandlas i Norge. Norge som medlem av EES ratificerade direktivet den 1 maj 2015 och är därmed på samma sätt som Sverige och de övriga länderna i EU bundet av direktivet.

Om en patient från Sverige väljer behandling i Norge ska Sverige stå för kostnaderna vid behandlingen, ge information om patienträttigheter, ge medicinsk uppföljning och kopior av patientjournaler.

Norge som behandlingsstat är ansvarigt för behandlingen, den information som ges till patienten, att det finns transparenta system för överklagan, skydd av patientjournaler med mera.

Direktivet gäller vid de tillfällen då man väljer att korsa gränsen för att få hälsotjänster och underbygger en helt central princip i EU, nämligen "fri rörlighet för tjänster".

För dem som blir sjuka eller skadas när de befinner sig i Norge gäller EU:s förordning 883/04 och landets sjukvårdslagstiftning. Personer från Norge har således krav på ett försvarligt och tillgängligt vårdutbud när de uppehåller sig t ex i Strömstad medan personer från Strömstad har samma rätt när de uppehåller sig i Halden. Patienten ska då bara betala en egenavgift som andra patienter.

EU-direktivet, eller patienträttighetsdirektivet som det kallas, reglerar alla typer av hälsotjänster utan att skilja mellan akuta och ej akuta fall. Även planerad behandling som kan medföra sjukhusvård omfattas av direktivet. Förutsättningen är att personen omfattas av socialförsäkringssystemet i det landet man kommer från och att det som huvudregel också rör sig om en hälsotjänst som erbjuds i landet man kommer ifrån – men där exempelvis väntetiden är orimligt lång.

Som nämnts ska den staten där man är bosatt betala kostnaderna vid behandling i ett annat land. För andra tillstånd än akuta situationer, där det i praxis kan vara svårt på grund av tiden, kan man få utgifterna täckta i förskott.

Eller betala själv och kräva att få kostnaderna täckta i efterhand enligt EU- föredragets artiklar 56 och 57.

For Strömstadsborna och andra gränskommuner har man särskilda bestämmelser i Gränssjukvårdsförordningen från 1962 som ålägger regionen att täcka de utgifter patienten haft i grannlandet. Det finns också avtal som redan reglerar uppgörelsen mellan Norge och Sverige och som innebär att patienten inte ska behöva betala, till exempel enligt det så kallade blåljusavtalet mellan Norge och VG-regionen.

Jour Strömstad har efterlyst en motsvarande avräkning när man uppsöker till exempel en legevakt i Østfold så att man slipper utlägg. Regionen har hittills varken visat vilja eller intresse för att medverka till en sådan lösning. Det är för övrigt inte heller något som hindrar att kommunen kunde vara behjälplig.

Besök i Halden är som nämnts inte betingat av något akuttillstånd. Man kan även komma dit med en förkylning, men får då kanske en annan prioritering. Kan då grannlandet avvisa dig?

Nej, i så fall bryter landet mot EU-direktivet. I de besvär somliga lyckades skapa omkring besök hos Haldens legevakt i somras, fick till sist det statliga organet Helsedirektoratet rycka ut och klargöra att Halden inte hade juridisk möjlighet att avvisa svenska patienter.

Det finns med andra ord klara begränsningar i ett lands möjlighet att avvisa. Det heter att man kan göra begränsningar utifrån "tvingande allmänna hänsyn". Emellertid, med bakgrund av domstolspraxis, måste sådana begränsningar offentliggöras på förhand.

Bristen på kunskap om regelverket är stor bland patienter och de flesta människor. Krav på information regleras också i EU-direktivet, närmare bestämt i artikel 4, punkt 2. I alla länder ska det finnas kontaktpunkter för att hjälpa patienten med information om gränsöverskridande vård. Det ska informeras om patienträttigheter och hur man ska gå tillväga vid klagomål.

Finns inte detta lättillgängligt, eller inte tillgängligt alls, bryter landet mot direktivet. En snabb sökning på VG-regionens och Vårdval 1177:s hemsidor gav inte mycket hjälp.

I åratal har politiker både i Strömstad och i regionen pratat om att "bredda Norgespåret". En central regionpolitiker uttalade för en kort tid sedan att samarbetet med Norge hittills hade hanterats på tjänstemannanivå. Var har då politikerna varit i den tid som gått?

Är det för att de inte känner till de lagar och regler som gäller, är det för att politiker och tjänstemän inte kommunicerar eller är det för att det är fyra år mellan varje val?

Här kunde man se till de gränsöverskridande lösningar som det nu arbetas med i Region Jämtland-Härjedalen.

Efter många år av diskussioner och löften om att "bredda Norgespåret" bör man nu kunna förvänta sig att politikerna kommer upp med lösningar som ger ett tryggt och bra supplement till ett 24-timmars vårdutbud lokaliserat i Strömstad under 2019.

Stein Rukin