Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Arkivbild. Bild: Karl af Geijerstam

En pedagog om förskolestriden

Aron Kjellberg, pedagog, tycker att 15-timmarsföräldrarna i Projekt kaos verkar ha lågt förtroende för lärarna.

Replik till Marielle Blomqvist (STNB 1/9).

Jag är pedagog men arbetar inte längre inom den kommunala verksamheten och är därför inte drabbad av 8-11-beslutet i min yrkesroll. Jag har därför hållit mig utanför diskussionen som uppstått. Men när ni nu inte längre nöjer er med att gapa och skrika på våra politiker utan även ger er på oss pedagoger kan i alla fall inte jag längre vara tyst.

För mig är det både skrämmande och ledsamt att se det oerhört låga förtroende ni verkar ha för den yrkeskategori som ni lämnar över det viktigaste ni har till om dagarna. Jag hoppas innerligt att ingen av föräldrarna till de barn jag har privilegiet att få lära känna och ta ansvar för om dagarna har så lågt förtroende för mig. Ni skriver att ni har pedagoger på er sida, alla pedagoger som överhuvudtaget förtjänar att få kallas pedagog står och kommer alltid stå på barnens sida, och tro mig, vi är inte rädda att ta strid varken med politiker eller föräldrar om vi ser att barnen mår dåligt.

Pedagogerna i kommunen har ju även svarat er en gång just här under fria ord. Där uppmanade de er att ta del av förskole­upproret och se hur mycket vi faktiskt kämpar för era barn varje dag! Något ingen av er verkar ha besvärat sig med att göra.

Har det någonsin slagit er att det kanske finns en anledning till att pedagogerna inte tagit strid om 8-11 tiden?

Kanske är det så att vi pedagoger inte anser att barnen mår dåligt av att få tre timmar kontinuerlig verksamhet om dagen, tre timmar då personalstyrkan är som störst, tre timmar då barnen har möjlighet att bli sedda och bekräftade. Kanske är det så att vi anser att det är bättre för alla barn om de barn som faktiskt måste vara på förskolan när deras föräldrar jobbar får en lite lugnare lunch och eftermiddag där de får en större möjlighet att bli just sedda och bekräftade.

Men kanske är det även så att det inte alls handlar om barnet utan om familjesituationen och självklart vill vi hjälpa till och stötta så mycket vi kan, men vårt ansvar och engagemang kommer alltid först och främst vara för barnen, ALLA barnen. Den dagen vi börjar se det som ett straff att få vara hemma med syskon och förälder eller anse att pedagoger är bättre för barnen än föräldrar, då kan man verkligen snacka om att sätta sig på alltför höga hästar!

Aron Kjellberg

orädd pedagog