Är det rimligt att ambulanspersonal skall stå för notan för att en i grunden underfinansierad verksamhet skall verka oförändrat till en ytterligare kraftigt reducerad kostnad?
Det är sedan många år känt att ambulansverksamheten inom Nu-sjukvården är underfinansierad. Det har årligen skjutits till medel utöver budget för att hålla en hög nivå på utförd vård. Regionstyrelsen beslutade förra året att sjukhusen måste uppnå en budget i balans. Inom Nu-sjukvården innebar det bland annat att ambulansverksamheten fick stora sparkrav fördelade på sig. Verksamhetsledningen för ambulansen presenterade då ett sparförslag, vilket skulle innebära att ambulansresurser skulle reduceras. Detta torde ur teoretisk synvinkel vara det enda rimliga, då ytterligare medel för att upprätthålla dagens nivå inte var aktuellt. Värt att notera är att vi idag, inte i någon del av Nu-sjukvården uppfyller regionens mål om att nå patienten inom 20 minuter i minst 90 procent av de akuta fallen. I själva verket är man i många delar av området långt ifrån detta mål.
LÄS MER:Förslaget till nya nedskärningar: inför ambulansjour
Således bör givetvis inte indragna ambulansresurser vara något alternativ. Vad som nu ändå sker är att regionen fortsatt vidhåller att antalet ambulansenheter inte skall påverkas. Det låter som sagt rimligt, men denna verksamhet är lite speciell till sin karaktär. Vi hör dagligdags att avdelningar och mottagningar justerar vårdplatser samt tillgänglighet utifrån givna medel. Vi kan inte göra detta med oförändrad kvalitet på vård, men framförallt inte utan påverkan på tillgänglighet och rimliga framkörningstider. Då torde det vara huvudlöst att påstå att en redan tidigare underfinansierad verksamhet, fortsatt skall verka i oförändrad styrka med ännu kraftigare reducering av tillskjutna medel. Detta är en omöjlig ekvation som ambulansverksamheten nu tvingas förhålla sig till.
Ambulansverksamheten är i grunden inte känd för att vara slarvig med ekonomin. Vi är en slimmad organisation med i det närmaste fasta och förutsägbara kostnader. Trots detta kommer sannolikt inom kort, av ovan nämnda besparingsskäl, ambulansverksamheten besluta att införa jour inom ambulansverksamheten som ett led att sänka kostnaderna till orimligt låga nivåer. Detta är ett medeltida sätt att utnyttja personal. Utifrån den begränsade information som hittills kommit ut, innebär detta i praktiken att många medarbetare kommer tillbringa flera veckors arbetstid mer på arbetsplatsen per år än tidigare, och detta till ytterst låg ersättning. Vinsten ligger teoretiskt i att jourtid inte inräknas i arbetstiden, vilket medför att medarbetaren, oavsett eventuellt arbete under jourtid, måste jobba igen timmarna vid annat tillfälle. Då förstår man att vinsten ligger i att verksamheten kan drivas med färre medarbetare, som jobbar fler och billigare timmar.
Fenomenet har nyligen, av samma anledning som ovan försökt implementeras inom ambulansen i Gävleborg med kontraproduktivt resultat som följd i den bemärkelsen att kostnaderna totalt ökade samt att det genererade i kraftigt negativa arbetsmiljöeffekter.
För ambulansens del är vi redan underbemannade på årsbasis. Vi har som exempel inte på många år löst normal bemanning under sommarperioden, utan ställt upp och jobbat övertid för att full ambulansflotta skall hållas rullande. Nu har verksamheten, med ytterst kort varsel dessutom kraftigt försämrat villkoren för den personal som ställer upp under högsommarperioden. Trots detta räknar ambulansverksamheten med att alla ambulanser obehindrat kommer att rulla även denna sommar.
Är det rimligt att ambulanspersonal skall stå för notan för att en i grunden underfinansierad verksamhet skall verka oförändrat till en ytterligare kraftigt reducerad kostnad? Är det inte dags att dessa frågor löses på ett långsiktigt och hållbart sätt, samt att NU-sjukvården och regionen inte skjuter över kostnaden på den enskilda medarbetaren?
Henrik Nord
Specialistsjuksköterska, Ambulansen Trestad väst, Orust.
