Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Hannah Palmhagen
Bild: Hannah Palmhagen

Hannah Palmhagen: Är det verkligen början på slutet nu?

Att många handlare och krögare klarat sig i två år, det är, tycker jag, helt otroligt. Vågar ni hoppas på att beskedet den här gången håller i sig och att vi nu kan börja reparera vårt förhållande i vår gamla union?

Jag befann mig i Hamburg och gick intensivkurser i tyska när de första fallen av det nya viruset uppdagades i Wuhan. Upptäckten av viruset som ännu saknade namn slogs upp stort i en av kvällens sändningar i december det året. Något sattes i rullning som skulle visa sig helt ta överhand, dominera och förpesta tillvaron under lång tid framöver. Jag visste förstås redan då att så skulle ske. Min katastroftänkande hjärna tänkte direkt att ”det här kommer gå åt helvete”. Och det gjorde det.

På språklektionerna tragglade vi oregelbundna tyska monsterverb och började sprida ut oss. Jag minns när de första fallen kom till Hamburg, hur min iranska bordsgranne en dag började handsprita bordet. De andra fnissade lite lätt men jag förstod att hon också förstått. Än hade inte munskydden och fientligheten tagit form i var och varannan människas förmörkade och allt tyngre sinne.

Av en tillfällighet fick sambon ett jobb i Grebbestad några månader senare och vi bestämde oss för att flytta hem igen, situationen hade förvärrats och framtiden var oviss. Det var mars 2020 och ingen visste någonting. Lägenheten vi hyrde utanför Hamburg skulle packas ner, vi var sena men än hade vi tid. Färjan var bokad från Fredrikshamn i Danmark till Göteborg i Sverige. Den skulle avgå sent på lördagskvällen.

Vi blåste ur lägenheten på nolltid, lämnade städet till svärföräldrarna och stack

Vi trodde vi hade tid. Klockan 20:30 på fredagskvällen när vi är på väg till lägenheten för att städa ur de sista möblerna pushar SVT. ”Danmark stänger gränsen imorgon klockan 12”. En panikåtgärd. Dagen efter gjorde Norge likadant.

Jag tillhör de lyckligt lottade som aldrig levt under hot, under krig eller förföljelse. En ny känsla av att ingen har en aning om vad som händer och vi kan inte göra något åt det hade nu slagit rot i systemet. Vi blåste ur lägenheten på nolltid, lämnade städet till svärföräldrarna och stack.

Det kan ha varit adrenalinet och en ny känsla av flykt i kroppen som fick det att kännas som det gick snabbare än vanligt på Autobahn. Vi susade fram genom Danmarks kompakta mörker, jag tittade inte ens på hastighetsmätaren.

Vi kom fram till färjeterminalens parkering och sov som fällknivar i bilen. Det började till slut ljusna och vi körde fram till kontrollanten som satt i det lilla båset. ”Ni vet att vi inte kör tillbaka? Att det här är sista turen och att ni inte kommer hem?” frågade kvinnan medan hon kontrollerade sambons tyska pass.

Håller löftet om återgång till vardagen den här gången?

Två år har snart gått och vi har klarat oss. När beskedet om att restriktionerna tas bort nästa vecka kom så kände jag ingenting. Det är lite som att ha en beroende person i sin närhet som gång på gång lovar att sluta men som ständigt återfaller i missbruket som håller denne så hårt i sitt grepp. Håller löftet om återgång till vardagen den här gången?

Våra nordiska grannar kallade en efter en till presskonferens och gav de glädjande beskeden och vi hängde med. Ändå vågar jag inte hoppas. Alla verkar så glada och hoppfulla men katastrofhjärnan tvivlar. Är detta verkligen början på slutet? Den vinden har blåst tidigare men mojnade.

Strömstad är sedan många år en dopad gränshandelsstad som helt plötsligt förlorade sitt preparat i form av köpsugna norrmän. Att många handlare och krögare klarat sig i två år, det är, tycker jag, helt otroligt. Vågar ni hoppas på att beskedet den här gången håller i sig och att vi nu kan börja reparera vårt förhållande i vår gamla union?

För egen del hoppas jag att den här premiärkrönikan inte att det är början på slutet för mig som krönikör.