Nu lobbas för fullt för SMR, små modulära reaktorer, som påläggskalvar för nukleär elproduktion i Sverige. SMR är en s.k. snabb reaktor som kräver potent reaktorbränsle av typen höganrikat uran eller plutonium. Idén är att driva SMR med plutonium som finns i utbränt bränsle från svenska kärnkraftverk.
Att separera ut detta plutonium och därefter tillverka bränsle till SMR är emellertid inte oproblematiskt. För detta krävs kemisk upparbetning (engelska reprocessing) där bränslet hackas sönder och löses upp i salpetersyra varefter slutprodukten efter flera process-steg erhålles som ett mörkgrått pulver av plutoniumoxid. Hanteringen är förknippad med betydande radiologiska risker och måste ske i kraftigt strålskyddade och slutna utrymmen.
Mot slutet av 1960-talet fanns långtgående planer på att bygga en upparbetningsanläggning för använt kärnbränsle vid Sannäs
Utöver plutonium och kvarvarande uran ger upparbetningen primärt svårhanterligt högradioaktivt flytande avfall som måste lagras säkert i långa tider. I praktiken är visst utsläpp av radioaktivitet både i flytande som i gasform ofrånkomligt även utan missöden. Eftersom SMR skulle nödvändiggöra kemisk upparbetning med efterföljande storskalig hantering av plutonium, är det hög tid att korten kommer på bordet med klarläggande var och hur detta skall ske.
Mot slutet av 1960-talet fanns långtgående planer på att bygga en upparbetningsanläggning för använt kärnbränsle vid Sannäs i Tanums kommun. För ändamålet inköpte AB Atomenergi där en industritomt med djuphamn. Dit skulle bränsle från Marviken-reaktorn skeppas och upparbetas. Plutonium därifrån skulle kunna användas till svenska atombomber.
LÄS MER:Här skulle det byggas ett kärnkraftverk
Hittills har dessa planer inte förverkligats eftersom Marviken aldrig startades, dels pga säkerhetsproblem men inte minst för att kloka själar i landets ledning slog egna atomvapen ur hågen. Den senare valda bränslecykeln med slutförvaring av intakt utbränt kärnbränsle gjorde också upparbetning överflödig. Följaktligen står Västkusten med Tanum och Fjällbacka skärgård högt i kurs som turistmål och man kan fortfarande utan betänkligheter äta skaldjur och fisk från norra Bohuslän. Irländska sjön, utanför nu nedlagda brittiska upparbetningsanläggningar, tillhör världens mest radioaktivt kontaminerade havsområden med plutonium påvisat i bottensediment. Och plutonium är en ytterst giftig alfastrålande radioaktiv substans med en halveringstid på 24 tusen år.
Ett slutförvar är bara skuggan av vad en kemisk upparbetningsanläggning, en veritabel plutoniumfabrik, skulle innebära
Redan en infinitesimal mängd slår ut livsviktiga kroppsfunktioner. Att några kilo plutonium i orätta händer kan förvandlas till atomsprängladdningar är ett ytterligare förfärligt faktum. En gång i tiden då Kynnefjäll, också i Tanum, identifierats som kandidat för slutförvar av kärnbränsle, höll ortsbefolkning och andra vakt mot provborrare dygnet runt på denna plats.
Ett slutförvar är bara skuggan av vad en kemisk upparbetningsanläggning, en veritabel plutoniumfabrik, skulle innebära.
Utöver högst tvivelaktig ekonomi och med oskriven säkerhet inkluderande den ofrånkomliga kemiska upparbetningen, står det klart att SMR och användning av plutonium som bränsle till denna skulle innebära nya och oacceptabla dimensioner hos svensk kärnenergi med uppenbar risk för synnerligen allvarliga konsekvenser.
Att denna risk i hög grad angår Västkusten och angränsande havsområden framgår av en rapport framtagen av AB Atomenergi, Länsstyrelsen, Planverket samt Industri- och Jordbruksdepartementen i samband med Sannäsprojektet. Rapporten fastslår att Sannäs är ett av de få områden i Sverige som tillgodoser kraven för upparbetningsanläggningar.
Roine Ekarv
f.d. reaktor- och safeguardsinspector
