Varje gång jag passerar gamla Electrolux slås jag av hur eländigt, förfallet och bedrövligt allt ser ut: öppna dörrar och krossade rutor, trasiga markiser som fladdrar i vinden, ogräs och sly som håller på att ta över – kort sagt, en miljö som skulle platsa i vilken skräckfilm som helst. Och då avstår jag gärna från att gå in, vilket dock är fullt möjligt och säkert spännande för den som är road av ruskiga interiörer.
Detta är en del av Strömstads ansikte utåt. Hundratals turister kommer förbi här på upptäcktsfärd på vägen till och från campingplatserna, många cyklar eller promenerar – vad får de då för intryck av denna förtjusande lilla kuststad? Den som vänder blickarna från havet får även från bil, tåg eller buss en viss inblick i slummen.
Det här förfallet har pågått sedan långt före pandemin, och visst är det fullt förståeligt att många byggprojekt har gått i stå under de senaste 18 månaderna. Ändå frågar sig många med mig om det inte går att göra något åt eländet. Strömstads kommun har verkligen många stora problem att tampas med, men finns det inga juridiska påtryckningsmedel för att få fastighetsägarna att ta ansvar för fastigheternas skick? Om inte annat för att förhindra att de blir hälsofarliga, för att inte tala om att hela miljön är en skamfläck för vår lilla fina stad.
Annika Wendler Svensson
