Det blir fjärde konserten med The Boss totalt för mig. Nej, jag är inget helt galet fan, men det har blivit en tradition i vår familj att gå på Bruce när han är i krokarna. Vi kallar honom det. Bruce. Vi är på så kallad ”first name basis”, så känns det iallafall.
När Bruce tillkännagav att det blir en ny stor turné för honom och hans E Street Band synkade vi snabbt ihop oss i familjen. Biljetter måste vi få. Jag var redo. Klockan 10.00 skulle biljetterna släppas. Som tur var, var det lugnt på redaktionen då. Hade det varit breaking news-läge hade jag givetvis fått stänga ner datorn, glömma drömmen om Bruce och med kameran i högsta hugg ge mig ut för att fota en valross eller så. Men tack och lov så hade jag turen på min sida. Ingen valross i hamnen eller något annat i ”stoppa pressarna”-nivå hände denna måndagsförmiddag.
Det första misstaget jag gjorde var att logga in klockan 10.01 på biljettsidan. Då var det redan hysteri. Jag öppnade en ny flik på datorn och följde diskussionen i en stor svensk Bruce Springsteen-fangrupp på Facebook. Man kunde känna stämningen genom skärmen. Vana biljettköpare delade, generöst nog, med sig av sina tips över hur man ska bete sig för att komma över de eftertraktade biljetterna. I den gruppen finns också en hederskodex om att får man biljetter över så säljer man dessa vidare till samma pris. Inga överpriser - då är man inte ett sant Bruce-fan. Ett sant Bruce-fan vill alltid hjälpa ett annat Bruce-fan.
Klockan 10.01 så fanns det två olika konsertdatum att välja på. Jag valde båda två och ställde mig i den digitala kön. Det är alltså ett sånt tryck på biljetterna så man hamnar i en kö, innan man ens kommer fram till biljettsidan. ”Det är 51 456 personer före dig i kön” möts jag av på skärmen. URSÄKTA? Vad pågår? Hur är det möjligt?
Nu börjar stressen. Tillbaka i Facebook-gruppen skriver flera ”Yes, sommaren säkrad. Vi ses nästa år Bruce”, följt av massa glada emojis. Jag testar att gå in på telefonen och ställa mig i kön. Samma där. Det känns kört. Men! Det tickar ner ganska fort ändå, helt plötsligt är det bara runt 40 000 före mig i kön. Hoppet går upp.
Ett par minuter känns det dock kört igen det inte händer något i kön. Vi kanske missar något jättekul spontant som händer om vi bokar in detta redan nu börjar jag resonera för att hantera nederlaget.
Men, i Facebook-gruppen som fylls av både glada utrop om att drömbiljetterna är säkrade och frustration över att sidan strejkade precis när man skulle bekräfta biljettköp, så lägger någon underbar person (är inte alla Bruce-fans underbara?) in en kort rad om att NU släpptes en tredje konsertdag. Där såg jag min öppning. Snabbt, snabbt uppdaterar jag biljettsidan och ser att en tredje dag finns att välja. Har jag någonsin tryckt så snabbt på en knapp? Tveksamt. Men nu är jag inne, och hamnar ”bara” på plats 23 485 i kön. Hoppet återvänder!
Nu tar det inte många minuter innan jag kommer fram till sidan där jag kan välja biljetter. Vid det här laget är jag helt snurrig. Ståbiljetter, det får funka. Jag kollar så jag inte råkat boka de allra dyraste för flera tusen kronor styck (någon måtta får det trots allt vara), och trycker på KÖP. Några sekunder av ångest och att sidan laddar om innan bekräftelsen kommer. Eftersom jag har ett visst kontrollbehov vill jag se så det VERKLIGEN gick igenom, och uppdaterar min mejl som en dåre för att se så jag fick biljetterna på mejlen. En, två, tre uppdateringar. Inga biljetter. Skriver ett sms till familjen med informationen ”FICK BILJETTER”. Precis när jag gjort så kommer ett mejl med biljetterna och jag kan fortsätta min arbetsdag – med en lite högre puls än normalt men också på ett riktigt gott humör.
Vi ses nästa sommar, Bruce!
