Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

SanSiroSven

San Siro-Sven: ”Strömstad är fortfarande hemma”

Sven Andersson lämnade IFK Strömstad som 16-åring för spel i ÖIS. Han har spelat ett OS och hade huvudrollen när Helsingborg slog ut Inter ur Champions League år 2000. Men störst är de två SM-gulden, enligt honom själv.

23 augusti 2000. Det är sen kväll och den italienska dagshettan ligger fortfarande kvar över fotbollsarenan San Siro i Milano. Inne på arenan har 22 spelare sprungit och stångats i närmare 90 minuter under drygt 30-gradig värme. Det är den avgörande matchen för att gå till gruppspelet i fotbollens Champions League som går in i slutminuterna. Båda lagen, Helsingborg IF och Inter, har med sig resultatet 1-1 efter första drabbningen lagen emellan på Olympia i Helsingborg. Matchuret inne på San Siro skyltar 0-0.

En långboll från Inters mittfält spelas in i Helsingborgs straffområde och studsar upp på Ola Nilssons hand, något som domaren, eller tv-tittarna, inte kan missa. Straff.

Sven Andersson, 36 år, står på mållinjen med händerna relativt lågt mot marken, småstudsar några gånger på stället innan Inters Alvaro Recoba slår till från straffpunkten. Samtidigt slänger sig Sven Andersson åt sin högra stolpe, och chansningen ger utdelning. Med den högra handens målvaktshandske räddar han straffen i den 90:e minuten och HIF håller undan även på tilläggstid. Helsingborgs IF från Sverige har slagit ut den italienska fotbollsgiganten Inter ur Champions League.

Där och då blev han känd som San Siro-Sven. Men karriären började många år tidigare, och på en helt annan plats.

Strömstads Tidning når Sven Andersson på telefon bara några veckor innan jul. Han varnar för dålig mobiltäckning, trots att han bor inne i centrala Helsingborg.

Sven Andersson är uppväxt i Strömstad och fotbollsfostrad i IFK Strömstad. Det var länge sedan nu, men han minns hur bollspelet stod i centrum under barndomen.

– Många spelade fotboll då, på varje liten plats som ansågs tillräcklig. Gräsplättar, grusplaner, i trädgårdar.

Kompisgängen spelade nästan hela tiden. Sven Andersson började också spela som knatte på IFK Strömstads Strömsvallen.

– Jag kommer ihåg att fotbollen inte var så utbyggd för oss yngre pojkar, det fanns inte sjumanna. När jag var åtta år spelade jag med tioåringarna och jag minns min första match. Vi spelade elvamanna trots att vi var så unga och mötte Hamburgsund på bortaplan. Jag spelade vänsterinner och vi vann med 1-0. Vi spelade nog någon slags 5-2-3-uppställning, minns han.

Detta var tidigt 70-tal, en helt annan fotboll än den i dag.

– Vi spelade 11-manna och var knappt tio år, men på något sätt tyckte vi att det fungerade bra, säger han med ett skratt.

När Sven var tolv år spelade han i tre lag samtidigt – för 12-åringar, 14-åringar och 16-åringar. Tid till att träna fanns det knappt, i stället blev det mest matcher. Och med det ständiga inslaget av fotboll i allt han gjorde.

– För att få vara med och leka med mina äldre bröder och deras kompisar så fick jag stå i mål när de spelade. Och jag gjorde det väl hyfsat bra och till slut var jag målvakt, säger Sven.

Som 16-åring stod han några matcher i IFK Strömstads A-lag som vid den här tidpunkten spelade i division 4. Samtidigt spelade Sven med pojklandslaget och intresse från toppklubbar började dyka upp.

Och 1980 tog 17-åringen klivet upp i divisionerna. Örgryte IS hade hört av sig och Sven tog chansen. Flyttlasset gick till Göteborg och Örgrytes A-lag, som då spelade i näst högsta divisionen. Där fick han chansen till spel direkt då laget hade skadeproblem bland målvakterna.

– Flera klubbar visade intresse men det enda laget det blev konkret med var Öis.

– Jag tänkte inte så mycket då på att jag var så ung och fick chansen i ett storlag, det är nu när man blivit äldre som man tänker mer på allt runtomkring. Dessutom var det annorlunda att vara proffs då. Det var inte lika mycket media som nu och inte så uppskrivet, så jag slapp kanske pressen, säger Sven Andersson.

1985, alltså som 22-åring, var Sven med och vann SM-guld med Öis. Det skedde i en slutspelsform med ett upplägg på två finaler.

I finalen ställdes de mot IFK Göteborg som var favoriter till SM-titeln. Inför 30 000–40 000 åskådare på Ullevi tog Öis hem titeln trots förlust i den avgörande andra matchen med 3-2. Öis hade vunnit det första mötet med 4-2.

– Det var såklart jättestort. IFK var stora favoriter. Det var inte så mycket folk på våra matcher i allsvenskan men att spela inför så stor publiken i finalen är ett speciellt minne.

Det blev totalt elva säsonger i Örgryte. Han lämnade laget 1991 och då hade laget två dåliga säsonger bakom sig och hade bland annat åkt ner en division. Samtidigt hade Sven Andersson stått en match i landslaget 1990 och även varit med under OS 1988 i Seoul.

– Att ha upplevt ett OS är såklart ett gott minne att ha. Men fotbollen var utstationerad till mindre orter i Sydkorea så vi märkte inte riktigt av spelen så mycket. Vi hade några dagar i OS-byn då vi fick se OS på riktigt, men resten av tiden var vi egentligen inlåsta på hotellet och tittade på sydkoreansk tv. Skulle man ut från hotellet fick man ha med sig beväpnade vakter.

1992 återvände han till Strömstad för spel i division två under en säsong.

– Jag var lite halvtrött på fotbollen. Jag var 29 år gammal och hade tankar på att varva ner och flytta hem till Strömstad, säger Sven och betonar att det var en ganska tuff tid.

Väl hemma i IFK Strömstad blev sejouren kort. 28 matcher i division 2 fick honom på rätt köl igen. Och nu inleddes nästa äventyr – i Helsingborg.

Det hörs muller i telefonen i Helsingborg. Svens röst hörs inte längre. Men det är inte den förvarnade mobiltäckningen som är orsaken.

– Det flyger plan lågt över stan tror jag, jag var tvungen att titta efter. Kanske är det de där jas- planen som formar en julgran som kom över här precis.

Äventyret i Helsingborg började 1993 och han är fortsatt en del av Helsingborgs IF, nu som tränare. Det är 15 år sedan han lade proffshandskarna på hyllan. Sven hann kamma hem ännu ett SM -guld, då i HIF-tröjan 1999.

– Vi hade haft några bra säsonger bakom oss då vi missat att ta titeln, så SM-guldet -99 gav en känsla av lättnad. Jag kan inte ranka vilket SM-guld som är störst, de hade så olika förutsättningar. Men SM-gulden är de jag värderar högst i karriären.

Inte ens den där kvällen på San Siro den 23 augusti 2000 slår SM-gulden.

– Champions League var en krydda. Att få spela mot lag som Chelsea och Parma var något man såg fram emot.

I dag arbetar Sven Andersson som tränare i Helsingborgs IF:s akademi där han tränar föreningens juniorlag och gymnasieelever. Ett HIF som står inför en nystart då laget i höst åkte ur allsvenskan efter 23 år i rad i den svenska högstaligan. En nystart är också vad Sven Anderssons moderklubb står inför 2017 i och med lagets degradering till division 6.

– Jag läser Strömstads Tidning och följer IFK så mycket jag kan. Det är viktigt att IFK får börja om och på sikt kanske kunna utmana Grebbestad som norra Bohusläns bästa lag, säger Sven och minns tillbaka till de prestigefyllda derbyn lagen emellan under hans tid.

Till julafton har Sven och hans fru styrt E 6:an från Helsingborg, upp till Strömstad. Julen ska firas hemma, tillsammans med Svens mamma och hans bröder. Men det blir bara en snabbvisit under julen. Någon extra favorit på julbordet finns inte.

– All mat är god, säger han och småskrattar.

– Jag har faktiskt bott längre i Helsingborg än vad jag gjort i Strömstad. Men Strömstad är hemma, och kommer alltid vara, säger Sven Andersson.

Fakta: Sven Andersson

Ålder: 53 år. Född 6 oktober 1963

Bor: Lägenhet i Helsingborg

Klubbkarriären:

IFK Strömstad (-1979)

Örgryte IS (1980-1991)

IFK Strömstad (1992)

Helsingborgs IF (1993-2001)

Landslagskarriären:

A-landskamp: 1

U21: 52

U19: 22

U17: 5

Meriter:

Svensk mästare: 1985 och 1999

Svensk cupmästare: 1998 med Helsingborg

Allsvenska matcher: 431 – den spelare i Sverige som har spelat flest allsvenska matcher någonsin. Fredrik Larsson, HIF:s andramålvakt bakom Sven Andersson satt på bänken i 128 raka allsvenska matcher i Helsingborg innan han fick debutera i allsvenskan.

Årets HIF:are: 1993 och 1999

Källa: svenskfotboll.se