Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
JonasAndersson1
Bästa medicinen. När vetskapen om att han aldrig kommer kunna se igen, och att det kommer bli sämre, blir för tung, då fungerar löpningen som den bästa medicinen, enligt Jonas Andersson själv.

Löpning är hans ljus i mörkret

Vid 18-års ålder kom diagnosen. Jonas Andersson, 47, hade ärvt ögonsjukdomen Retinitis pigmentosa av sin mormor. Trots att han i dag är närmast blind har han sprungit två marathon, och i november väntar ett tredje.

Det lilla gymmet hos Badanstalten är välbesökt trots att klockan är mitt på dagen en vardag. Vid ett av löpbanden springer en man iklädd t-shirt med tydligt tryck som skyltar: Blind. Det är Jonas Andersson, 47 år. Och faktum är att han i stort sett är blind i dag.

Samtidigt som han springer sträcker han fram handen för att hälsa.

Vanligtvis besöker han gymmet på morgonen. 05.30 ringer klockan och strax efter 06.30 är han på plats på löpbandet.

Att springa har blivit Jonas Anderssons bästa medicin, både för fysiken, men främst psyket.

Det är nästan 30 år sedan som han fick beskedet att han ärvt sin mormors ögonsjukdom Retinitis pigmentosa, vilken innebär att näthinnan i ögat dör.

– Det började med att jag såg dåligt i mörker. Jag har alltid sett dåligt men förstod inte förens kanske i tonåren att jag såg väldigt dåligt. Jag visste ju inte hur man skulle se, säger Jonas Andersson.

Det blev en slags förnekelse. Ända fram tills synnedsättningen blev så påtaglig att han vid 18-års ålder inte längre kunde spela fotboll.

– Det funkade inte längre, jag sprang liksom in i folk, säger han.

Vid samma tid fick han diagnosen Retinitis pigmentosa.

– Folk förstod kanske att jag såg dåligt. Men det var aldrig riktigt något som jag eller någon annan pratade om. Mormor var en sådan som satt och läste tidningen fast hon inte såg, säger Jonas Andersson.

I dag, och sedan ungefär 20 år tillbaka har Jonas Andersson sett lika dåligt. Sjukdomen som bryter ner näthinnan utvecklas i olika takt från person till personer. I 20 år har han bara kunnat urskilja ljus och mörker. Han ser inga konturer. Inga ansikten.

– Där borta, där kan jag gissa att det är fönster, för där är det ljust, säger Jonas Andersson och pekar just mot en vägg full av fönster.

Trots de svåra förutsättningarna har Jonas Andersson genomfört två Berlin Marathon. I november är det dags igen. Då tar han flyget till New York Marathon i USA.

Det är föreningen Achilles Internationals Norgesektion och sponsorn Nordby Supermarket som gör det möjligt för Jonas att ännu en gång kunna delta i ett marathon. Achilles International är en förening som finns i flera länder, men inte i Sverige. Föreningen gör det möjligt för personer med olika funktionsnedsättningar att delta i olika löparlopp. Till New York Marathon har föreningen tilldelats ett begränsat antal platser.

– Att jag som svensk får en plats via den norska sektionen är verkligen kul. Totalt 200 personer brukar få en plats genom Achilles och jag är en av dem, säger Johan Andersson.

Det var egentligen för knappt fem år sedan som Jonas började satsa på löpningen. Efter en fjällvandring 2012 med det norska blindeförbundet kände han att kroppen gick sönder, kroppen klarade inte av vandringen. Och då satte han upp som mål att springa Strömstadmilen samma år. Sedan har det bara fortsatt. Han sprang en halvmara 2013. 2014 och 2015 sprang han Berlin Marathon.

– Jag springer alla lopp med minst en ledsagare. Mellan oss spänner vi fast ett rep, sen pratar han med mig och anger klockslag under banan för att jag ska veta i vilken vinkel jag ska svänga, förklarar Jonas.

Så, när ledsagaren säger klockan tre, då är det en ren högersväng som gäller.

Personbästa på marathon är just nu 3.44.26.

För ungefär två år sedan kom ett bakslag. Jonas hade även drabbats av tinnitus.

– Det var såklart jobbigt. Men på något sätt hittar jag alltid en väg att lappa ihop mig själv. Ibland blir jag väldigt ledsen över att vara blind. Det är okej att vara ledsen, men man har liksom inget val, man måste fortsätta kämpa, säger Jonas.

– Löpningen har verkligen varit den bästa medicinen för mig när jag mår dåligt. Jag är inte speciellt religiös, men löpningen har nästan blivit som en religion för mig, säger Jonas.

Att springa lopp som blind medför begränsningar och svårigheter. Det händer att han springer in i folk.

– De vet ju inte att jag är blind när de kommer och springer om mig.

Hemma i Strömstad tränar han på gymmets löpband tre gånger i veckan. Nu när vintern gett sig av är han även ute och springer med sin ledsagare Niklas Samuelsson.

I 14 år har Jonas Andersson varit utan ledarhund, detta på grund av allergier inom hans familj. Men i januari i år fick Jonas hem Jussi, en treårig pudel, som fungerar bra med de allergiska familjemedlemmarna.

Och inne på Badanstalten har Jussi fått en egen plats med grind att vila på när Jonas slipar formen.

– De ställer verkligen upp för mig här och är väldigt hjälpsamma, säger Jonas Andersson.

Innan resan till New York i november ska Jonas även springa Strömstadmilen, ett lopp han sprungit flera gånger.

– Strömstadmilen är lite svårt att springa, det är inte en bred bana och då springer jag ofta in i folk. Men det är väldigt härligt att springa här hemma i Strömstad.

Fakta: Retinitis pigmentosa

RP, Retinitis pigmentosa, är ett samlingsnamn på ett hundratal ärftliga ögonsjukdomar som drabbar ögats näthinna. Sjukdomen och graden av synskada varierar avsevärt mellan olika familjer men också inom samma familj. Man tror att det finns omkring 4 000 personer med ärftlig näthinnesjukdom i Sverige. RP är den vanligaste orsaken till grav synskada i yrkesverksam ålder.

Retinitis är en degenerativ sjukdom. Med degenerativ menas att det sker en fortlöpande förstörelse av celler. I detta fall förstörs ögats synceller, det vill säga tappar och stavar.

Symtomen kan variera men de synproblem som upptäcks först är i regel:

1. Nedsatt förmåga att se i svagt ljus och mörker. Detta kallas för nattblindhet. 2. Ökad bländingsbenägenhet. Ögat har allt svårare att ställa om sig från ljus till mörker och tvärtom. 3. Senare kan också synfältet inskränkas så att man får svårt att se åt sidorna. 4. Till slut kanske bara ett kikarseende återstår. Då har sidoseendet försvunnit och det är bara en liten del av det centrala seendet som finns kvar.

Synförlusten kan till sist resultera i att enbart så kallat ljus- och mörkerseende återstår. Ledsynen har gått förlorad.

Källa: ogonfonden.se