Jag gör som man ska, ringer vårdcentralen, i det här fallet Strömstads Läkarhus. Kommunicerar med en telefonsvarare och ska bli uppringd ungefär klockan 08.50.
Tiden går. Ingen ringer. Patienten har mycket ont. Jag ringer sjukvårdsupplysningen 1177 istället. Signalerna ekar. Dribblande med tre telefoner för att hålla linjerna öppna om någon trots allt skulle höra av sig väntar jag i 20 minuter innan 1177 svarar.
Rådet blir att ta kontakt med vårdcentralen. Det har vi ju gjort – utan resultat. Men till doktorn måste vi. Huset har ingen hiss. Vi behöver liggande sjuktransport. Jag får numret dit. De svarar - men kan inte ta med en patient på vinst och förlust. Jag måste ha en uppgörelse med vårdcentralen. Därifrån är det fortsatt tyst.
Jag har tur, får boka en preliminär transport, eftersom en bil ändå ska gå från Näl till Strömstad. Fortsätter att vänta på telefonen. När klockan passerat 10 ger jag upp. Går bort till vårdcentralen och ber att få tala med någon – tur att vi befinner oss i sta´n. Vad hade jag gjort om jag stått i Krokstrand?
Efter ytterligare 15 minuters väntan får jag tala med en sköterska. Hon lovar omedelbart att ta emot oss när transportern kommer.
Vårdcentralen är uppenbarligen överbelastad. Personalen gör så gott den kan, men systemet fungerar inte. Det är fullkomligt oacceptabelt att en gammal människa med svår smärta, oförmögen att ta sig ur sin lägenhet, inte får kontakt med vården via telefon – trots en meddelad tid!
Frampå eftermiddagen har vi tagit oss till vårdcentralen och en undersökning. Så ska vi hem igen. Ny väntan. Jag avviker till mitt arbete. Patienten har inte fått mat på hela dagen men serveras ett glas mjölk. Klockan 17.20, mer än nio timmar efter mitt första telefonsamtal, är sjuktransporten tillbaka hemma. Avståndet är kanske hundra meter rent geografiskt, organisatoriskt har det varit oändligt.
Jag kan inte sluta tänka på alla diskussioner om neddragningar på jouren, nu senast nattetid. Människors oro möts med beskrivningar av smart samverkan med hemsjukvård och ambulanssjukvård, så att man via 1177 ska kunna få hem en sjuksköterska som gör en första bedömning: Ska jag till Näl-akuten eller kan det vänta tills vårdcentralen öppnar?
Detta förutsätter att någon på 1177 svarar i telefonen och att hemsjukvård eller ambulans verkligen åker till patienten – i rimlig tid.
Rimlig tid är det inte att stå i telefonkö i 20 minuter. Och hur i all världen ska man våga lita på att någon kommer om 1177 lovar det, när en vårdcentral en vanlig vardag på kontorstid förvandlar avtal om uppringning till tystnad? Jag inser mycket väl hur svårt det kan vara att ringa upp på minuten när man lovat - andra samtal kan dra ut på tiden. Säkert händer liknande saker på andra ställen också, men det gör inte saken bättre. Det finns gränser för hur länge man kan vänta när det handlar om sjukfall. Den handlar om minuter, inte timmar.
Strömstads politiker har upprepade gånger talat om behovet av trygghet när vårdens organisation stöts och blöts. Jag kan garantera att trygghet är det sista man känner när man talar med telefonsvarare som inte håller vad de lovar, ingen människa av kött och blod finns att nå och tiden bara går och går. Trygg känner man sig inte, däremot övergiven och maktlös.
Nu kunde detta förstås vara en engångsföreteelse, en sällsynt serie krångligheter. Det är bara det att jag någon vecka senare hör berättelsen om en patient som ringt samma vårdcentral en morgon, fått telefonsvararbesked om en tid när samtal skulle komma – och väntat förgäves. Så länge att det hann bli eftermiddag och ingen läkartid kvar på vårdcentralen när det väl blev ett samtal. Nej, inte heller de inblandade i den händelsen kände trygghet.
