Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/6

Nazisterna sökte sin vagga i Bohuslän

Året är 1935. I Backa i Brastad står den av Himmler utsände Dr Herman Wirth. Nu skulle det bevisas att hällristningarna var den ariska rasens heliga texter.

Men innan vi kommer så långt ska vi ge en bakgrund till vem han var, den självlärde historikern med ett stort intresse för skrift- och symbolstudier, sedermera titulerad arkeolog och utnämnd till professor.

Ledare för "forskningsavdelning"

Han publicerade bland annat verk där han menade på att ariernas hem låg i det sjunkna Atlantis. Herman Wirth lyckades genom sina skrifter och teser imponera på en rad ledande nazister bland dem Heinrich Himmler, mannen som byggde upp SS. Så pass att man inom SS grundade en "forskaravdelning" kallad Ahnenerbe, Fädernesarvet. Ett institut som sysslade med arkeologi och historiebeskrivning. Eller mer riktigt, förfalskning.

Syftet var att vetenskapligt bevisa ariernas existens. Och i förlängningen: att kunna rättfärdiga utrotningen av judar, romer, homosexuella, funktionshindrade och andra människor som man ansåg var mindervärdiga.

Till Ahnenerbes ledare utsågs Dr Herman Wirth.

Svensk kritik

Wirth hade redan 1933 omskrivits mycket kritiskt av den svenske arkeologen och professorn Nils Åberg i Fornvännen, en skrift som fortfarande ges ut av Kungliga Vitterhetsakademien. Det var efter att läst Wirths verk och lyssnat på ett föredrag som Nils Åbergs tankar går till Kejsarens nya kläder. Han beskriver Wirth som en vetenskapens Hitler.

"Han beskriver Wirth som en vetenskapens Hitler"

"Wirth själv gör visserligen vid första anblicken ett sympatiskt, men obetydligt och kanske något överspänt intryck. Han är liten till växten, men för övrigt till typen en fullblodsgerman. Klädseln är vårdad, men originell: knäbyxor, grön jacka med svart sammetskrage, yviga mustascher i nietzscheansk stil samt en urskog av gula lockar, som gärna falla ned över ansiktet. Hans språk är elegant och flytande, och en utlänning märker knappast, att han till börden är holländare. Mest framträdande är likväl hans suggererande entusiasm, då han, oberörd av folkmassan och med blicken skådande i ett avlägset fjärran talar om den nordiska rasens storhet och därvid liksom i ett enda famntag griper om urtid, nutid och framtid. ”En annan framstående tysk kritiker ansåg att Wirth var ” oförmögen att skilja på troligt, säkert, möjligt och omöjligt.”

Hitler inte imponerad

Det är denne man som för att bevisa den ariska rasens storhet och skapa en nazismens statsreligion, får Himmler att bekosta en expedition till Sverige och Bohuslän. Målet är bland annat hällristningarna i Backa och Tanum.

I Backa i Brastad kastar sig Wirth med liv och lust över hällristningarna. Det som låg i hans intresse var inte de stora bilderna utan ristningarna med linjer och cirklar. Det här var ju den ariska rasens heliga text. De avgjöts i gips och allt arbete filmades för senare visas upp för Himmler. Hitler själv var föga imponerad. Han ska ha beklagat sig inför Albert Speer, ” varför drar vi hela världens uppmärksamhet till det faktum att vi inte har något förflutet att tala om. ”

Reportage i Bohusläningen

I september 1935 besöker Bohusläningens reporter, signaturen Eton, Tanumsbygden ”vars rikedom av hällristningar under tvänne veckor varit föremål för tvenne tyskar, professor H Wirth och dennes assistent, bildhuggaren Kottenrodt, stora och odelade intresse.” Att de är utsända av SS är inget som de skyltar med.

"Att de är utsända av SS är inget som de skyltar med"

Signaturen Eton beskriver hur arbetet med avgjutningarna går till och att med de tidigare avgjutningarna i Brastad torde 75 säckar med gips strukit med. Avgjutningar som är upp till tre meter stora och väger hundratals kilo. Summa 113 stycken kommer det att bli under den första Sverige-expeditionen.

Slirade på sanningen

Från professorn får reportern veta att Wirth är utsänd av ett tyskt museum för att göra avgjutningar av vissa hällristningar i landet. Det kan man kalla att slira på sanningen. Hos professorn fanns inte tanken på att Sverige självt vårdade sina hällristningar och bevarade dem för framtiden, nej, framöver skulle man få resa till Tyskland för att ”kunna studera den nordiska rasen i relation till hällristningskonsten.”

Och faktiskt så finns vissa av avgjutningarna fortfarande på ett museum, Spital am Pyhrn i Österrike. Dit kom de efter att ha förvärvats av en före detta kollega vid Ahnenerbe.

Glömde fråga

De sista raderna i Etons artikel är anmärkningsvärda. ”En annan sak är om det omfångsrika studiematerialet ska tjäna till klarläggande av de sanna tyskarnas ariska börd och historia. Det glömde jag att fråga professor Wirth om! ”

Men den som signaturen Eton skriver, den lille gladlynte tyske professorn, nöjde sig inte med sitt första besök i Sverige. Året efter skriver han till Riksantikvarieämbetet och ber återigen om att få göra fler avgjutningar. Men riksantikvarie Sigurd Curman är till en början mycket skeptisk. Någon rapport från den tidigare expeditionen har de inte fått och när man kontaktar boende kring de undersökta platserna får man från en man i Östergötland reda på att Wirth och hans medhjälpare gjort gipsavgjutningar utan tillstånd.

"Herman Wirth får skrapa med foten och be om ursäkt"

Dessutom hade man lämnat kvar avfall och gipsrester efter sig. Gips som grannskapets barn använt att rita med på fornminnen. Herman Wirth får skrapa med foten och be om ursäkt. Avfärden hade skett i all hast och han hade betalat lokalbefolkningen för att de skulle städa upp. Han får sitt tillstånd och återkommer till Sverige 1936.

Kontrollant på plats

Men den här gången få han bara tillstånd att göra avgjutningar av hällristningar i Bohuslän. Inte i några andra delar av landet som han önskat sig. Och ämbetet ser till att ha en kontrollant på plats som övervakar att det hela går rätt till. Enligt brevväxlingen mellan Wirth och Riksantikvarieämbetet får han fotografera och göra avgjutningar i Tanum, Skee, Kville, Näsinge, Brastad, Lyse, Askum och i Tose socken vid Svarteborg. Resultatet blir 59 avgjutna plattor.

Den här gången finns det inget att anmärka på och Wirth och hans följe fortsätter sin resa till Norge och Danmark. Men han låter meddela att han gärna återvänder året därpå. Så blir det inte.

Fuskare av rang

Det är tyst i brevväxlingen mellan Wirth och Riksantikvarieämbetet under hela 1937. Professor Wirth som var en omvittnad slarver av stora mått när det gällde pengar, och skulle det visa sig en fuskare av rang i sin forskning. Han blir av med sin tjänst i Ahnenerbe och kommer att föra en mer blygsam tillvaro som professor på ett tyskt universitet. Men 1938 kontaktar han återigen riksantikvarie Sigurd Curman och sänder över delar av sin doktorsavhandling. Sedan kommer den 1 september 1939. Tyskland invaderar Polen och andra världskriget är ett faktum.

"I likhet med många andra förnekar Herman Wirth sitt samröre med nazismen"

I likhet med många andra förnekar Herman Wirth sitt samröre med nazismen. När amerikanarna intagit den tyska staden Marburg blir de ihärdigt kontaktade av en 60-årig forskare som ber om hjälp att få tillbaka föremål som fanns i Berlin. Vem Wirth egentligen är har amerikanarna ingen aning om och lovar lite vagt att de ska försöka hjälpa honom. Till slut blir han angiven av en granne och satt i interneringsläger. Han byter efternamn i lägret och lyckas framgångsrikt förneka sitt naziförflutna. 1947 släpps han fri, klassad som politiskt offer för Tredje riket och flykting. Wirth tar med sig sin familj och flytta tillbaka till sitt forna hemland Nederländerna. Men där blir han inte länge.

Tillbaka i Sverige

Redan året därpå dyker han upp i Sverige igen. Först bosatt i Hässleholm och sedan i Lund där han med hjälp av företagaren Holger Crafoord, startar "Institut för färgfoto". När Crafoord blir varse om Wirths bakgrund tar han sin hand ifrån honom. Wirth ansöker om svenskt medborgarskap, men nekas och återvänder till Tyskland 1953 där han fortsätter att undervisa och hålla föredrag.

" Håll honom hövligt på avstånd"

Men intresset för Bohusläns hällristningar släpper han inte. I ett brev till Riksantikvarieämbetet daterat 30 juli 1960, tackar Wirth för beskedet att han tillåts göra avgjutningar av hällristningar. Men då det är förenat med stora besvärligheter och stora omkostnader måste han nöja sig med att göra avgjutningar med hjälp av cellstoff. På det maskinskriva brevet har något gjort en anteckning i blyerts, " Håll honom hövligt på avstånd".

1964 anklagas han av svenska myndigheter för att ha orsakat skador på ett par hällristningar, varpå de sätter stopp för hans framfart. Efter det blev det inte fler avbildningar för Wirth som avlider i en ålder av 96 år

Källor:

  • Heather Pringle, Härskarplanen
  • Riksantikvarieämbetet
  • Bohusläns föreningsarkiv
  • Johannes Sandén: Interaktionen mellan en SS-organisation och ett svenskt ämbetsverk
  • Göran Dahl, professor emeritus i sociologi