Drömmen om fortsatt plattformsbyggande och industrirusch i Strömstad blev aldrig verklighet och den fysiska riksplaneringen hade pekat ut norra Bohuskusten som en orörd natursträcka. Tung industri skulle undvikas från Brofjorden, där raffinaderiet ligger, och hela vägen upp till norska gränsen.
Vad skulle ske med Kebal?
– Riksbyggen ville bygga ett spahotell men så kom den ekonomiska nedgången och då tyckte Riksbyggen att tiderna var för dåliga, säger Åke Sundemar, tidigare stadsarkitekt i Strömstad.
Frågan skulle komma att hänga i luften fram till slutet av 90-talet.
Nu är det december 2016. Jag lutar cykeln mot muren vid parkeringshuset, bredvid ställen för hyrcyklarna, passerar Spahotellet och promenerar in på trånga gator längs smala kanaler i området ovanför Kebalviken.
Det är bohuslänsk vinter: milt, fuktigt och disigt. Bland villor och flerbostadshus är det nästan tolktomt. Hantverkare passerar i bilar. Men utanför ett av husen står Tomasz Kadzia. På innergården bakom finns arbetskompisen Hans Ekeholt. De renoverar badrum. Majoriteten av lägenhetsägarna här har sina bostäder för sommarbruk, många passar på att få renoveringen gjord när de inte är på plats.
"Kebalviken ska vara en integrerad stadsdel i Strömstad med boende och verksamheter under hela året".
Det är första punkt på den lista över mål för utvecklingen som dåvarande stadsarkitekten Åke Sundermar citerar i den färska boken om stadsplanering i Strömstad, Så formades staden.
Jag känner på dörren till den lilla butiken vid vändplanen. Stängt. Det är en sommarbutik. Kundunderlaget vintertid räcker inte till.
Men där gångvägen västerut från bebyggelsen övergår i vandringsled över Nötholmens klippor stöter jag på Silje Riksheim och Yousef Alghalban med hunden Pita. Sedan april i år är Kebal deras permanenta bostad och Nötholmen deras "trädgård".
– Vi jobbar i Strömstads kommun och hyr ett hus här, berättar de.
– Det är väldigt olika här på sommar och vinter. På sommaren är det fullt av folk, på vintern är det tomt och tyst. Vi tycker om vintern.
De har grannar, men de ser dem aldrig, tillägger de.
Ådne Lind uppskattar att det vintertid bor ett 30-tal personer stadsdelen. En del lägenhetsägare hyr ut under vintern till sådana som arbetar på hotellet eller inne i Strömstad, säger han.
Själv bor han numera året om här, men han har ytterligare två lägenheter som han hyr ut. Nu har en av bostadsrättsföreningarna bestämt att man inte ska hyra ut, berättar han.
– Det tycker en del av oss är fel. Det är ett yrande liv här på sommaren, men vi vill inte att det ska vara mörkt på vintern.
Han har haft lägenhet här sedan stadsdelens barndom 2001 och blev fastboende 2005. På hans önskelista står en bro över Bojarkilen.
– Det blir svårt för dem som jobbar i sta´n när inte färjan går.
För 16 år sedan tog dåvarande kommunalrådet Erland Lundqvist första spadtaget för vad som planerades blir "Nordens Venedig".
– Jag tillträdde som kommunalråd i januari 1999 och då var planerna redan klara, minns han.
Tanken var att bygga flerbostadshus och villor längs anlagda kanaler, för såväl permanent boende som fritidsbruk, i flera etapper. Men närmast viken blev det inte så.
– Grundförhållandena var för svåra för att bygga kanaler. Till sist blev det ett hotell istället, säger Åke Sundemar.
Tanken på hotell tilltalade omedelbart Erland Lundqvist, berättar han.
– Jag ville ha något som gav mervärde i form av arbetstillfällen och ökat utbud och jobbade utifrån kurortstanken med Strömstads värden som hälsa, salta bad och kultur. Ett spahotell är en modern variant av kurorten.
Till våren blir det tioårsjubileum för Strömstad Spa. 2007 stod det klart. Invigde gjorde Åsa Torstensson, då infrastrukturminister men kommunalråd i Strömstad när planerna för Kebal arbetades fram.
Denna decemberfredag lyser julgranarna milt i hotellobbyn. Spridda gäster checkar in . Det är sista helgen innan hotellet som vanligt stänger över jul- och nyårshelgerna. Någon vill köpa badbyxor, en annan har beställt massage.
Vid elden i restaurangen berättar Ingrid Stokka Sagen, hotellchef sedan sju år, att gästerna fortfarande till övervägande delen är norrmän men att svenskarna ökar i antal och att Strömstadsborna numera också hittar hit.
– Vi samarbetar med lokala föreningar som handbollsklubben och historieföreningen. Deras föreläsning i höstas med Herman Lindqvist hölls till exempel här, säger hon.
Redan innan jag ställt frågan om vad som är viktigast för hotellets framtid har hon svarat: Bron över till centrum, där linfärjan går i dag.
Önskemålet är lika gammalt som stadsdelen. Nu verkar det ha tagit ett steg närmare förverkligande, eftersom bron ingår i förutsättningarna för den nya planen för Canning. Växer det upp en stadsdel på det gamla industriområdet mittemot, öga mot öga med marinan, spahotellet och småbåtshamnen, kommer Kebal plötsligt att framstå som den integrerade stadsdel den var tänkt att bli.
– Jag skulle vilja ha en väg längs vattnet i Strömstad med bron som en del i den. Det skulle knyta ihop staden och Kebal så det känns som en stad. Vi här behöver ett levande centrum, säger Ingrid Stokka Sagen.
Jag passerar hotellet, går genom de smala gatorna och stannar vid skylten som förkunnar att jag träder in i Nötholmens naturreservat. Det hyser inte bara rödlistade mossarter och sällsynt bohuslind utan också krigsminnen från Karl XII-krigen.
När "Nordens Venedig" växte fram fanns många farhågor för att den nya stadsdelen skulle sluta sig och stänga ute friluftsfolket från Nötholmen med dess bad- och strövmöjligheter. Kommunen tog till sig oron och bland de listade ambitionerna i Strömstad - så formades staden, finns också målet att Nötholmen och Pölseviken skulle utvecklas för det rörliga friluftslivet.
Det målet har nåtts. 22 maj 2008 bildade Strömstads kommun naturreservatet Nötholmen. Trots sin ringa storlek erbjuder det ett antal vandringsstigar, inklusive en "Vilse-stig" där barn kan lära sig att umgås med natur och vildmark. Branta klippor, ett forntida gravröse, doftande vresrosor, strandängar och ljungmarker finns bland det som väntar den som vandrar iväg västerut från stadsmiljön.
– Det var viktigt att bygga så att man kan gå genom samhället på offentlig mark, att man kunde komma till Nötholmen utan att känna det som om man gick i en annans farstu, kommenterar Erland Lundqvist.
Den som vill vandra längre än Nötholmen runt kan ta vägen över den västligaste gångbron, där kanalen ansluter till havet, och följa Kuststigen till Seläter, en del av ett nordiskt nät av vandringsleder, som fortsätter i Strömstads norra kustområden och på Hvaleröarna.
