Om Oscarsplatsen heter det välformulerat: ”Oscarsplatsen har en fin historia, en lugn plats under kastanjeträdet, där man kan ta igen sig. River de upp det blir de rullade i tjära och fjädrar, säger Göran Falk om kommunpolitikerna.”
Inte bara vrede utan ilska och raseri.
Vi är redan sent ute. Kommunpolitikerna kan omöjligen tala sanning när de säger att de vill ha gröna ytor i staden. Man tror på det som görs, inte på det som sägs.
Plagen har man redan förstört genom att riva bort vildvinsytan och lämnat kal granit kvar. Men inte nog med det. Man fortsätter systematiskt att vandalisera och förstöra.
Vid ån mellan Övre Bron och gamla tidningshuset har man helt sonika sågat ner fyra stora, fina gröna träd. Nu finns ett vakuum med nakna husfasader bakom, ingen skugga under, inga fåglar, inget liv.
Vem har myndighet till att ta beslut om att förstöra staden på det här viset? Om det vore på privat mark skulle förfarandet polisanmälts. Det här behöver vi, medborgare i staden, få svar på.
Det verkar vara system i galenskapen. Förfarandet påminner om då en av de stora popplarna på Kärleksudden sågades ner för några år sedan. Av en slump kom jag förbi medan de höll på och jag frågade en representant för kommunen (eller Markservice?) om varför den togs ner. Den var sjuk, uppgav mannen. Och hur visste man det? Jo, i skogsbrukslandet Sverige hade man tagit hit en trädexpert från Frankrike (inte gratis) för att utvärdera saken. På min fråga om man inte hade hört om tunna borr som kan användas till att ta ut träkärnor med, vände han sig bort och försvann utan ett ord.
En snabb visuell kontroll när de kört bort utrustningen, visade på fullt frisk ved i den kvarstående stubben. Vad höll de på med, egentligen?
Nu upprepar det här sig alltså i centrum, fast stubbarna är borta och okontrollerbara och hålen ifyllda och täckta med asfalt.
Som sagt, system och metod i eländet. I Kyrkoparken fanns en gång en utmärkt allé upp mot kyrkan. Den började man förstöra. Den skulle föryngras, skrevs det i tidningen. Som tur var stoppades projektet innan det var fullt genomfört, men någon riktig allé finns inte kvar, enbart några större, till oigenkännlighet stympade träd och en del tunna nyplanterade ”stjälkar”. Och det stora trädet till vänster om kyrkan mot grannfastigheten sågades ner i samma veva. 30-40 år kommer det att ta innan skadorna läkts.
Manskap och utrustning som på vårarna och försomrarna beskär grenarna på fina träd medför naturligtvis kostnader för kommunen. Arbetet är i stor grad onödigt och feltänkt i ett klimat som vårt och förminskar liv och grönska under ungefär två månader varje år. Då har vi tre och en halv månad kvar innan löven faller. I Emilieparken har man förstört träden genom överdriven beskärning i många år. En inspektion för några dagar sedan gav intryck av de är döden nära.
Längs med ån, Oslovägen och Uddevallavägen är det samma historia. Vår korta säsong med grönska – cirka fem och en halv månad i året – förkortas, medan träd som skulle växa sig stora står som bladlösa skelett istället för att ge liv åt staden – till skillnad från i Sveriges alla andra städer där de får växa sig gamla, höga och breda.
Det vore intressant att få veta vilket uppdrag som givits till företaget som utför förstörelsen. Det bör publiceras i tidningen så snart som möjligt. Avtalet är en offentlig handling.
Hur har det sig att man i kommunen hatar träd och gröna växter och samtidigt försöker lura oss till att tro att de vill ha en grön stad istället för en stenöken, som det nu riskerar bli om vi inte får stoppat dem?
Bänkarna längs ån, som har flyttats, har andra redan skrivit om. Det verkar som om kommunledningen tror Strömstad är en Legostad där man kan flytta om allt möjligt och göra centrum till lekstuga, utan tanke på att växtlighet och viloområden kräver tid och långsiktighet. Behandla inte Strömstad som en Legostad.
Hur tas de här besluten? Stadens invånare har krav på svar på den frågan.
Karl Hofsö
