Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Jul på Koster 2
Julminnen från Koster. Sigvard och May-Lis Andreasson berättar om gångna tiders jular.

De minns svunna tiders Kosterjular

Julen sköts in med gevär. Det och en mycket annat berättar Kosterbor för vår reporter.

Gubbar som gick runt bland husen och sköt med gevär. Fyratimmarsresor med spark över isen till Strömstad för att sälja nypilkad fisk. Så kunde jularna se ut på Koster förr i tiden. Det kan man få veta när man beger sig på decembertur till Koster.

Kalkemyrsvägen på Nordkoster ligger relativt tom och öde, med nedsläckta sommarstugor, när tidningen tar båten ut på besök på årets mörkaste dag. För 70–80 år sedan myllrade det av liv, det fanns bland annat två butiker på ön och en stor fiskeflotta var i full gång.

Två av dem som bor kvar året om är Sigvard och May-Lis Andreasson som kan se tillbaka på många jular på Koster.

Det var inte precis något materiellt överflöd till jul. Det poängterar Sigvard Andreasson, som arbetat som fiskare från det att han var 13 år och slutade skolan.

– Det var fattigt och dåligt. Man fick ta det man hade och göra i ordning allting själv. Den värsta julen jag minns var ett år på 30-talet då min far och farbror varit ute med sin båt för att fiska hummer. Det stormade så att de tappade alla sina redskap, så att de inte fick någon förtjänst till julen.

Hur löste ni det?

– Vi fick gå över till farmor och låna fem kronor. Det låter inte mycket och det var inte så mycket då heller, men det var så vi klarade oss över jul.

Riktigt tufft kunde det bli när Kosterfjorden frös igen och det inte gick att gå ut med båtarna, vilket skedde under de kalla krigsvintrarna på 40-talet. Men det fanns ingen pardon, man fick ändå lösa försörjningen så gott det gick.

– Jag och min bror gick ut på isen, borrade hål och pilkade, och när vi fått ihop tillräckligt med fisk tog vi spark och kälke över isen till stan för att sälja den. Det tog fyra timmar att ta sig in till Strömstad. Vi var ju tvungna att äta i stan, men vi hade inte råd till mycket. Vi fick kupongfria bakelser, bakade på substitut utan riktigt socker. Det smakade riktigt dåligt, men det fyllde magen, berättar Sigvard Andreasson.

Traditionen att ”skjuta in” julen var i full blom i hans barndom och levde kvar på Nordkoster fram till början av 60-talet.

– Det gick gubbar omkring på ön och sköt med gevär på julafton. När man hörde att det sköts utanför huset släppte man in dem och så fick de en chokladbit och en sup. De kunde vara ganska runda under fötterna framåt kvällen, minns Sigvard Andreasson.

Skedde det några incidenter då?

– Nja, inget allvarligt. Men det var en gubbe som råkade skjuta sönder en teveantenn en gång.

Skulle man gå på julottan fick man ta båten till kyrkan på Tjärnö, innan kyrkan uppfördes på Sydkoster 1939. Någon tomte kom inte till Koster på den tiden. I stället var det den gamla traditionen med julklappar som gällde.

– Det var folk som gick runt och slängde in julklappar genom dörren, säger May-Lis Andreasson.

Grannarna på Kalkemyrsvägen, Ingemar och Varda Tobiasson, är två andra gamla Nordkosterbor som har minnen av gamla tiders jular.

– Det var egentligen roligare på tiden innan alla fick tv-apparater, då fick man hitta på saker för att roa sig. Det var en annan gemenskap, säger Ingemar Tobiasson.

Han har tydliga minnen från krigsvintrarna, inte minst när det kom norska flyktingar till öarna.

– Jag minns tydligt en tidig morgon när jag väcktes av att det hade kommit en norsk familj som hade flytt från tyskarna. De fick mat och husrum hos oss en natt och sedan fick tullbåten ta med dem in till Strömstad.

Även han var fiskare fram till pensionen. Och fisken har fortfarande sin givna plats på julbordet.

– Vi lägger in makrill och lagar lättsaltad torsk. Det hör till. Sen ska det vara skinka och sylta också. Men ingen lutfisk, det har vi aldrig haft här.

Det blir en lugn jul för dem. Dottern kommer som enda gäst på julmiddag.

– Det blir lugnt och bra. Numera är jag inte ute och fiskar längre så vi får sitta här hemma, säger Ingemar Tobiasson.

Fakta: Hårda vintrar

Isvintrarna under andra världskriget var långa och kalla och skapade svårigheter för fiskarna på Koster. Tre år i rad, 1940, 1941 och 1942, låg båtarna infrusna och Kosterborna fick borra hål i isen för att pilka. Det tog lång tid att få fisken till Strömstad för försäljning.

För många norska flyktingar var Kosteröarna en räddning under kriget. Det kom cirka 3 000 flyktingar från Norge under den tyska ockupationen 1940-45 till tullstationen i Kostersundet. Upp till 60 personer kunde komma under en natt, många av dem mycket medtagna efter färden över Oslofjorden. På Sydkoster togs de om hand av tullarna och av hjälporganisationer, innan de transporterades till flyktingläger på fastlandet.

Fram till 1930-talet var jordbruket betydande på Kosteröarna och en viktig del i försörjningen. Men de flesta Kosterbor var fiskare och pojkarna började på sjön direkt efter skolan.

Fram till 1930-talet var vintern en mycket mörk årstid i samhällena på öarna. Elektriciteten kom till Kosteröarna 1933, med undantag för Ramsö som fick vänta ända till 1956.

Källa: Arvid Møller – ”Koster som Folke Larsson ser det”, Kosters hembygdsförening 2014)