Det råder stor brist på bostäder. Men Migrationsverket gör så gott det kan för att undvika att människor måste flytta ofta. Ändå blir det ibland så, står det.
När det är dags för närmre information på torsdag nästa vecka är det fyra dagar kvar till 27 februari, det datum Migrationsverket satt som stängning av Hällestrand.
– Jag har bott här i 15 månader. Jag går i skolan, jag har fått vänner här och känner folk i Strömstad, säger Mohammed Reza Husseini från Afghanistan, som väntar på sin intervju med Migrationsverket.
Han vet inte vart han ska flytta den 27:de.
Bredvid honom står Omid Ramesani som inte heller vet något om tiden efter nästa måndag.
– Det känns dåligt. Jag vill stanna här, säger han.
Förskolan ligger i ett hus i skogskanten. Där förbereder Ann-Louise Gustafsson, allmänt kallad Anni här, och Menahel Ahmed för sista förskoledagens eftermiddagsgrupp. Nästa vecka är sportlov och ledigt. Därefter är förskolan stängd.
Den har spelat stor roll för många barn och föräldrar.
– Vi försöker förmedla så mycket lugn och trygghet vi kan. Vi gör roliga och bra saker med barnen och precis som Strömstads andra förskolor jobbar vi mycket med matematik, säger Ann-Louise Gustafsson.
Det kan man göra genom lek, både inne och ute. De har plockat såväl blåbär och svamp som skräp för att lära känna naturen och naturvården.
Mycket kraft har de också lagt på att få barnen att förstå hur Sverige fungerar, som att man väntar på sin tur. Många barn har en bakgrund där den som är klar först anses bäst. Här får man ta tid på sig. För den som är på flykt från krig kan det också vara livsavgörande att ta för sig medan chansen finns, här ska man förstå att frukt och leksaker räcker åt alla.
Språkträningen är givetvis väsentlig. Många barn pratar svenska med Anni nu, med Menahel kan de använda både arabiska och svenska. Hon kom till Sverige med två barn för åtta år sedan, bor i Skee men har sin bakgrund i irakiska Mosul.
– Vi har pratat mycket med händerna. Vi har sjungit mycket och använt rim och ramsor. Det är ett bra sätt att lära sig språk. Boken om Petter och hans fyra getter har varit väldigt bra, berättar Anni.
– Det är viktigt att de vuxna också lär sig svenska, påpekar Menahel.
Tillsammans har förskolelärarna lagt extra vikt vid att få kvinnorna att delta i språkundervisningen, berättar de.
Nästa vecka plockar de ihop och stänger. Anni är beredd på att barn och vuxna kommer att söka sig till henne med sin oro.
– Jag är inte fadder, men jobbar man med människor kan man inte bara gå hem. Man kan behöva rycka ut, säger hon.
– Hon har gjort mycket sådant som faddrar gör också, säger Menahel.
Det händer att familjer som flyttat ringer till Ann-Louise Gustafsson och undrar hur de ska göra för att barnen ska få börja förskolan. Migrationsverket ska informera men det är inte alltid de vet ändå.
– Man får stå i kö som andra i kommunen, men det är svårt att förstå hur det fungerar om man inte kan engelska, kanske inte kan läsa på sitt eget språk heller, säger hon.
Nu när boendet ska stänga är oron påtaglig.
– Informationen är dålig. Vi jobbar för att stötta barn och vuxna. De är trötta på att vänta och det är oroligt för dem att inte veta vad som kommer att hända.
– Det har varit ett fantastiskt jobb. Underbart. Jag har varit trött men jag har lärt mig massor, säger Ann-Louise Gustafsson och drar på sig skorna för att gå ner och läsa Migrationsverkets anslag.
