Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/12
ANNONS ▼

Så kan man också tala

Nu säger vi inte ett endaste ord - men vi kan kommunicera ändå

Bojarskolans treor trycker ihop sig på bänkarna i ett hörn av klassrummet och ger Teater Millicent fritt svängrum. Nu ska Lo komma ny till klassen.
Hon kommer tillsammans med El Burgo från socialförvaltningen. Han tar plats.
I stor mexikansk hatt och med hjärtlig spansk brytning berättar han att Lo ”har en del i bagaget”. Hennes förra familj var inte snäll mot henne. Nu har hon fått en ny.
Lo själv har frusit fast i dörröppningen. Hon rör sig bara i skydd av någon annan. Hon säger ingenting.
Fröken vimlar runt och försöker skapa trygghet och trevnad. Lo är som fastväxt bakom henne. Men så ska eleverna rita. Och plötsligt. Från Los papper växer stjärnor, planeter, kometer. Hon själv lyfter från golvet, hon svävar, hon dansar, hon flyger... Ett underverk av papper, färg och dans.
Så ramlar Lo och slår sig. Första hjälpen-väskan kommer fram med plåster, gosedjur, filt och piller. Lo ligger stilla, stilla. Men när Fröken gått ut kommer klasskompisen Peter. Los ögon har funnit speldosan. Peter sjunger, han vet att musik kan trösta. Hon somnar lugnt. Ett underverk av toner.
Fröken tillverkar en krona till Lo. När Lo sätter den på huvudet förlöser det litet, litet av talet: Tack. Så dansar Lo igen. Virvlar.
Hon försöker leka med Iris men när Iris skrämmer henne tycker hon inte det är roligt och så blir Iris arg över en kompis vars reaktioner inte riktigt passar in. Men till slut, när Iris skrämmer Peter riktigt mycket måste Lo försvara sin vän. Hon blir arg. Först kroppsligt, sedan kommer de arga orden.
– Vad handlade pjäsen om, undrar skådespelarna efteråt.
Eleverna har sett mycket: en dejt mellan de vuxna, en blyg flicka.
Mycket känslor kommer gruppen fram till. Vilka då? Kärlek. Glad. Ledsen. Rädd.
Hur kom känslorna fram, Lo pratade ju inte? Men hon använde kroppsspråket och det får alla testa nu.
Leken kan börja. När musiken spelar ska alla röra sig som de vill. När den tystnar ska de frysa till statyer. En ledsen staty. En rädd staty. En arg staty. En glad staty. Den gladaste statyn man kan. Musiken hjälper till, för den kan också tala om känslor.
Så sitter alla i ring. Nu är orden tillåtna och musikern Klas Jervfors undrar varför Lo var så blyg och rädd.
Det finns flera förslag. Kanske var hon rädd att göra fel. Hon kände inte de andra i klassen. Hon hade fått en ny familj. Hon hade haft en annan familj som inte var snäll.
Klas berättar om rollfiguren från socialförvaltningen, hur det finns de som försöker hjälpa till när det inte fungerar i familjer och mellan människor, sådant som kan vara bra att veta.
Så berättar han om en man han känt. När han var liten var han så mobbad att han slutade prata. Han pratade inte på sju år, men han lyssnade mycket på musik och när han började prata igen visade det sig att han var jättebra på att sjunga och blev känd för sin musik. Barnen undrar vad han hette.
– Freddie Wadling.
Sus och kommentarer. Många vet vem han var.
– Det visar att man kan ha det svårt och må jättedåligt men att man kan komma stärkt ur det och få uppskattning för den man är, summerar Klas.
Men kanske var Lo så tyst för att hon talade ett annat språk?
– Tänk om man kommer från ett annat land där det kanske har varit krig och sedan hamnar någonstans där alla babblar alla på, på ett språk man inte förstår, säger Louise Turner, skådespelare.
Då kanske man blir tyst. Och ­någon kanske blir som Iris, arg när hen försöker prata och den andre inte riktigt hänger med.
– Man måste nog ha extra tåla­mod med någon från ett annat land, men ni barn är ju experter på att leka och använda kroppsspråk, säger Louise.
Att klassen har tre elever från ­Syrien gör ju detta extra intressant, kan man konstatera och sedan kan man ge sig i kast med små scener på det så kallade, men oftast begripliga, nonsensspråket gibberish.

Fakta: Kreativa uttryck
Föreställningen Men säg något då! med tillhörande workshop har spelats för samtliga tredjeklassar i Strömstads kommun.
Den är ett Skapande skolprojekt som stöds av statliga kulturpengar.
Millicentteatern kommer från Stockholm.
Medvkerande: Louise Turner, skådespelare som också skrivit manus, Sophia Färlin-Månsson, skådespelare och koreograf. Klas Jervfors musiker med bastuba, trombon och trumpet.