Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/4

    Poet med bohuslänskt tonläge

    Hon stannar mitt i museets konferensrum. Ansiktet lyser.
    – Se, där är Emilie!

    Emilie Flygare-Carléns porträtt har sin plats bredvid släkten Smiths bokskåp och sekretären med brev och anteckningar som museet ger husrum åt. För Ann Smith är Emilie nog inte bara en äldre släkting och författarkollega; man anar också något av en tvillingsjäl, en förbunden.

    När Ann börjar berätta om köpmansdottern Emilies upptäcktsfärder i hamnkvarter och butiker i 1800-talets Strömstad hör jag som ett eko av hur hon beskriver sin egen barndom i 1930-talets Strömstad. Häradshövding Jan Smiths dotter spelade teater på Tingshusets vind och hade sina lekställen i väntrummet till tingssalen. Kanske har friheten och upptäckarlusten varit deras gemensamma grund till skrivandet?

    Deras band är påtagliga. När Ann Smith i morgon fredag framträder på Winter Word Festival (läs: den 27:e februari 2015) kommer publiken att få höra mera om Emilie, med utgångspunkt i den dikt om henne som Ann skrivit, en text som andas närvaro och närhet: ”Jag heter Emilie./Ni hittar mig vid stranden/eller på bryggorna bland båtsmän/där historierna går./Bryggorna är för mig världens portar.”

    Nära havet lekte också Ann. Bästa väninnan Kersti bodde på Killingholmen och Ann tillbringade sina somrar där. Jag frågar vad de gjorde och svaret är ögonblickligt:

    – Vi sprang, hittade saker som flutit iland. Det fanns en plats i bergen där man tog sig ner till en platå vid vattnet. Där kunde man gömma hemliga saker. Jag undrar ibland när jag åker förbi om det finns några kvar...

    Åkt förbi Killingholmen har hon gjort många gånger, för senare i livet blev Koster Ann Smiths sommarviste. Redan 1942, när hon var 12 år, flyttade hon från Strömstad till mormor och morfar i Stockholm men somrarna har alltid varit Strömstads, från dagen efter midsommar till någon vecka in i augusti.

    På Nordkoster hyrde hon en sjöbod av fiskaren Frank Johander, som brukade lägga färsk makrill utanför på morgonen när han kom hem från fisket.

    Där träffade hon också i 1960-­ talets början författaren Ivar-Lo Johansson, som bodde i en lotsstugan tätt intill vägen. Det blev början på en intensiv kärleksförbindelse men också på Anns bana som poet.

    – Jag hade väl skrivit förut också, men jag hade inte haft något eget språk. Det kom med Ivar-Lo.

    1963 kom Två i stjärnan, en debut som lät tala om sig. Sonen Jerker, som då var 10 år, minns att mamma hamnade på löpsedlarna. Boken blev en succé och andra tryckningen var snart ett faktum.

    – Jag skrev nog rakt på något sätt. Det var inte vanligt på den tiden, säger hon nu om kärlekslyriken som väckte uppseende för sin erotiska öppenhet med kvinnligt perspektiv.

    – Men titeln, Två i stjärnan, hittade Ivar på. Det var inte jag.

    Ivar-Lo gjorde också omslaget till Där sjöhästar möts från 1979. Då var deras kärlekshistoria över, men vänskapen bestod.

    Ann Smith gifte sig 1978 med författaren Åke Hodell. Brudgummen var pilot och vigseln skedde i ett flygplan över Stockholm. Hon berättar hur hon mötte sin blivande man på en poesifestival, där deltagarna skulle vara utklädda till någon författare. Hon var Emilie Flygare- Carlén, han Carl Jonas Love Almqvist.

    – Jag levde mig så in i rollen att jag sade till honom: Vet du att vi har träffats förr? Han blev nog lite förvånad...

    Inte så många vet det, men Emilie och Carl Jonas Love kände varandra, berättar hon.

    Ann Smith har ägnat sig mycket åt att studera Emilie, släkten och Strömstads historia.

    Ett samtal med henne blir också ett samtal om Strömstad och Bohus­län.

    Hon håller upp boken som gjordes till 100-årsjubileet 2007 för Bohusläns gille i Stockholm, och stryker med vördnad i handen över de grå klipporna på omslagsbilden. Inuti är hon självklart en av skribenterna. Där finner vi bland annat dikten till Emilie.

    Och hur gick det med språket som blev hennes när hon mötte Ivar-Lo? Har det förändrats under årens lopp?

    Hon funderar.

    – Jag tänker inte så.

    Hon funderar litet till.

    – Jo, det har det. Farfars hus som jag skrev när jag lyssnat på John Wounschs berättelser från Syd-Hälsö är annorlunda.

    – Jag satt med honom i köket och lyssnade 2002-2004.

    Hon ser sig om i konferensrummet, frågar om bilder och porträtt, njuter av den fina miljön kring släktens skåp.

    – Det är så roligt att vara i Strömstad. Tänk att få vara här vid den här tiden!

    Detta var Marita Adamssons porträtt av Ann Smith som publicerades i Strömstads Tidning den 26:e februari 2015. Vi återpublicerar det här till minne av Ann Smith (1930-2018).