Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
fams teresa indebetou band1820
TRIO. På Famskonserten spelade Teresa Indebetou, Jenny Kristoffersson och Martina Almgren. På nya skivan medverkar också Ann-Sofi Söderqvist på flygelhorn.

"Musik är mindfulness"

Det skapas omedelbart kontakt mellan musiker och publik på Fams konserter. Salen på Rökeriets övervåning skapar närhet och att alla lämnat matbordet garanterar koncentration.

Som väl är. För slölyssning är Teresa Indebetous musik inte lämpad för. Här ska man vara med. Musikerna själva är det, på ett sätt som gör det intressant att studera deras inlevelse och kroppsspråk också, inte enbart lyssna.

– Musik kräver närvaro. Det är det som lockar mig. Musik är mindfulness, säger Teresa Indebetou innan hon förflyttar oss till Prag.

Kompositionerna på den nya skivan har alla namn efter städer, vars karaktär hon försökt fånga. Rykande färsk är den, kom på Alla Hjärtans Dag 14 februari.

Ibland fångar hon blicken hos sina medmusikanter, Jenny Kristofferson på kontrabas och Martina Almgren på trummor, men tycks samtidigt omsluten av sin egen rytm, sitt eget spel. Tills någon annan tar platsen som solist och hon lyssnar uppmärksamt. Jenny Kristoffersson lyssnar lika intensivt till Martina Almgrens trummor. Så fyller de i, för stycket vidare.

Mellan städerna berättar Teresa Indebetou om musiken, om hur hon slitits mellan jazz och klassiskt, trots att hon borde välja för att bli bra på något.

– Jag kommer inte att välja, deklarerar hon nu.

Hon uppskattar olika element i bägge formerna och nu har hon funnit sin uppgift: att sätta ihop det och göra sin egen musik.

– Kan ni gissa vad det här var för stad, undrar hon.

Med litet ledtrådar till hjälp landar publiken rätt, i Buenos Aires. Litet tangoinfluenser hörde vi nog.

Jenny Kristoffersson får applåder efter ett långt solo och ler. För henne är konserten litet speciell. Hon är nämligen född i Strömstad och bodde sina sju första år på Smedjegatan. Hennes pappa Olle Bengtsson var rektor för kommunala musikskolan och det fanns alltid musik hemma.

När flytten gick till Sala 1987-88 hade Olle Bengtsson fått jobb som chef för musikskolan där. Jenny började sjunga i kör när hon var åtta och spela cello vid nio. När hon var elva greppade hon elbasen, men fortsatte med cellon och spände under hela skoltiden över vida fält: jazzimprovisation, pop, klassiskt och rock.

– Jag hade inte tänkt mig att leva på musiken. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet och ville bli tolk eller översättare, berättar hon.

Men efter gymnasiet gjorde hon ett avbrott. Efter två år med jazzimprovisation på folkhögskolan i Bollnäs sökte hon lärarutbildningen vid musikhögskolan i Göteborg och kombinerar sedan dess musikerliv med undervisning, nu vid Ingesunds musikhögskola.

Och nu står hon här.