De har kommit till samlingssalen och tagit plats i cirkeln för att vara med på sittdans. Rollatorerna har körts undan. Sikten, kontaktvägen, mot Ronja ska vara fri.
Ronja Niklasson är danslärare från Danspoolen i Vänersborg och ska under två måndagsförmiddagar inspirera till rörelse på Bullarens äldreboende, som en del av projektet Leva hela livet.
Det handlar om att använda olika kulturella aktiviteter för att stimulera livskraften i Tanums äldrevård. Flyttar Ronja blicken litet åt vänster kommer hon att se en stjärna som hänger från taket. De boende har gjort den i konstverkstaden.
Låter hon istället blicken gå åt höger kan den stanna vid väggen där deras färgtryck av olika höstlöv hänger, också ett resultat från konstverkstaden med konstnären Claudia Theel.
– Ska vi ta och börja? Gör efter bästa förmåga, så mycket ni klarar av, säger Ronja och ser sig om, från individ till individ.
Händer sträcks fram i ringen, fingrar flätas ihop. Först åt ett håll, så åt andra. Det kan kännas ovant att knäppa händerna med fingrarna tvärtemot hur man brukar lägga dem. Prova får ni se.
Händer höjs, högt över huvudet.
– Ska vi göra en sol? Vilken form har solen?
Frågan leder till en rund rörelse, stor eller liten, allt efter lust och förmåga.
Benen då? Vi provar att lyfta fötterna, högt eller lågt.
Rune Axelsson lutar sig litet bakåt och så – ett, tu, tre – har han sparkat benet högt, högt upp.
Ronja tar fram en liten mjuk tygsäck. Där ligger juvelerna, inser jag: florstunna små sjalar i alla de färger. Det är sådana som brukar väcka sinnena. Ronja låter sitt tyg glida genom luften. Hur känns den? Tung?
Nej, den är lätt. Lätt som en fjäder, den flyger utan ansträngning. Hon sveper den högre, lägre, i större rörelser. Så tar hon fram fler. Delar ut. Snart rör de sig – blå, gröna, röda – i hand efter hand. Och det händer igen, det jag sett förr: lätta, färgstarka tygstycken i rörelse tänder en gnista i ögon, i hud, i kroppar. Salen vajar. Sjalar svingar, rullar, täcker hår, läggs på knän, hålls högt i luften.
En sjal får gå från hand till hand. Den som håller tyget styr rörelsen. Resten får agera speglar, som en variant av Följa John.
– Gör vad ni vill, säger Ronja och svänger sin sjal.
– Kanske barnens favorit, föreslår hon och rullar den till en liten, liten boll i sina kupade händer, blåser på dem, låter dem öppnas. Och ur bollen – den var nog en knopp – växer Blomman.
Spegeluppdraget vandrar vidare. Någon gör en kort sväng med tyget. Någon tar ut rörelsen stort, stort.
– Jag kan vinka på er, säger Ingrid Andersson och hennes röda sjal vajar som med återseendets glädje.
När kropparna blivit litet trötta vill Ronja plocka fram dansminnen.
– Var dansade ni när ni var unga?
Ingrid minns danser i Kville bygdegård, andra har varit på bryggdans i Fjällbacka och många har cyklat till dansbanan vid Östadåsarna. Men här finns flera stycken som har haft Göteborg som hemort, så svaret på dansfrågan kan också bli Liseberg.
– Har någon sett dans på Operan då, undrar Ronja.
Jo, några har det. Intrycken är olika. Gun Tengberg tyckte om operabaletten. Hon skiner upp vid minnet.
– Jag tycker mycket om charleston, avslöjar Ronja och ger en liten uppvisning i den fria cirkeln som slutkläm.
Hon får respons. Någon minns sin mamma, som brukade dansa charleston. Och Lars Bengtsson, han vill inte att hon ska sluta.
– Du får gärna dansa mera.
