I var sitt bås står Ingegerd Munthe, Robin Wennerberg, Jim Hederus och Gunnar Törnell, koncentrerade på varsitt stenblock.
– Kan du komma och se om det här ser riktigt ut?
Ingegerd ropar på Hans Leutscher, en av de två stenskulptörer som håller i utbildningen.
Han kommer, tittar, visar.
– Jag har länge haft sådan lust att hugga i sten. Fyra dagar innan kursen startade hörde jag talas om den och kastade mig in i det. Jag har inte ångrat mig, säger hon medan hon bearbetar kalkstensblocket.
Det är en halvhård kalksten från Tyskland, berättar Hans Leutscher. Parallellt med att lära känna den har eleverna arbetat med mjuka stenarter. Fram i mars blir det dags för den hårda graniten.
– Jag har hållit på med mosaik förut och ni vill jag testa om jag kan använda granit i konsten, säger hon.
Folkhögskolans nya stenkurs utgår från stenen själv. Om eleverna sedan vill använda kunskaperna för att skapa konst, designa rum, göra stensättningar eller jobba i industrin spelar ingen roll. De lär sig grunderna, ett år gör ingen yrkesbildad, påpekar Hans Leutscher.
– Det här är en urgammal teknik för att bearbeta kalksten och marmor, berättar han och ger Ingegerd ett instruerande handtag.
De arbetar med verktyg som man håller i sin hand, inte fjärrstyrda, knappast heller el- eller luftdrivna. Bara borrmaskinen är undantag från den regeln.
– Det är fantastiskt att vara med även om det är svårt. Jag har inga sömnproblem, konstaterar Ingegerd – stenhuggeri är rejält kroppsligt arbete.
Men att bearbeta sten handlar också om estetik och formkänsla. Två dagar i veckan är eleverna i arbete på Stengården. Resten av tiden befinner de sig på skolan i Grebbestad med sådant som krokiteckning, kunskap i olika former av bildpresentation och formgivning på schemat.
Jim Hederus från Stockholm har gått stenkurs på Gotland med den gotländska kalkstenen som material förut. Så tipsade en kompis om Grebbestad och nu är han här. Han pausar huggandet och letar fram sina skisser. En vackert böjd skålform finns på pappret. Det är den han så småningom ska mejsla fram ur sitt stenblock.
Arbetet startade med ett stort block, som de fick dela i mindre. Sedan fick de veta att deras kalkstensbit skulle bli en sockel med en skulptur, allt framtaget ur samma block. Det gäller att mejsla fram sockeln, men också söka vilken form som kan gömma sig i resten av stenen.
Gunnar Törnell, Nackabo som lockats till Bohusläns sten, har funnit ett äpple. Men inte ett så stort äpple att han tar hela sitt stenblock i anspråk. Tillsammans med Hans Leutscher har han funderat ut hur han kan avskilja resten av stenen så att den går att använda till något annat, en specialhantering för just hans verk. När sådana dyker upp brukar Hans stoppa arbetet och samla alla för att visa, så att kunskaperna växer med de individuella lösningarna.
När kursen är slut i vår ska alla skulpturerna vara klara och alla elever ha såväl kunskap om alla grundläggande arbetsmoment som erfarenhet av eget unikt skapande.
I Robin Wennerbergs huvud är hela verket redan klart.
– Jag jobbade på stenhuggeri för många år sedan. Då lär man sig på plats, men nu vill jag lära mig från grunden, säger han.
Mejseltag för mejseltag, klubbslag för klubbslag. Det känns när de får in rytmen.
– Sten är långsamt material. Tålamod är en viktig komponent, säger Hans Leutscher.
Så håller det också. Spåren efter hans holländska scharreerejzer, som gör stenen slät, syns på Gunnars färska block men man finner dem också på kalkstensgolvet i Grebbestads kyrka.
Startade: höstterminen 2016
Plats: Grebbestads folkhögskola med praktiskt arbete på KKV vid Gerlesborg.
Ämnen: Materiallära (geologi, stenbrytning), verktygsanvändning och vård, användningsområden för sten (historia och nutid, föremål, skulptur, arkitektur med mera), kroki, tekniker för bildpresentation, formgivning.
Antal elever: plats för 14. Nu deltar 5.
Längd: ett läsår. Fortsättningskurs diskuteras.
Lärare: Stenskulptörerna Lukas Arons och Hans Leutscher, gästlärare, föreläsare.
