Stenhuggeriet ska växa sig till en storslagen industri, leverera sten kanske jorden runt. Graniten är tillvarons grund. Spelet är första delen av tre – från 1800-tal till nutid – om det går som det lokala teatersällskapet Ida tänkt sig. Nu har året blivit 1842 och stenredare Waitz stormar in på grusplanen. Hans hemstad Hamburg har brunnit och ska byggas upp igen – han behöver sten. Två år senare exporterade stenbrotten här 5500 kubikfot huggen sten. Det gick åt arbetskraft. Och billig sådan fanns – Fredrikstens fästning hade ett så kallat slaveri, det vill säga frihetsberövade personer som begått någon from av brott och kunde hyras ut som arbetskraft. En av dem sätter sig upp mot de hårda villkoren och lyckas rymma. Stenbrotten vid Idefjorden kallades fattigmans Amerika och svenskar som inte gav sig av över Atlanten hamnade inte sällan här. Språk och bakgrunder blandas och den som efter spelet vänder sig mot vattnet och ser mot andra sidan kommer att skymta systersamhället Hälle på svensk sida. Den som lyssnar hör också svenska och norska blandas i dagens publik. Idefjordens stenhuggarhistoria är norsk-svensk.
Framför oss fortsätter berättelsen om slitsamt arbete, hårda villkor och inbördes motsättningar mellan arbetare som vill organisera sig och ställa krav och dem som istället vill till Gud. Parallellt utvecklas motsättningen mellan gryende krav på självständighet och frihet från kvinnorna och patriarkens övertygelse om att dottern ska skyddas genom att hållas i strama tyglar. Dottern l det här fallet heter Alvhild och har sin moster Tora som livlina, spelets fritänkande och kloka kvinna, kanske litet släkt med Ronjas mamma Lovis. I pausen mellan föreställningarna visar Erik Johansen hur man förr i tiden högg knott. Han är stenhuggare till vardags också, anställd hos den svenska firman AP Sten som tar sten ur brottet på Skriverya, fem minuters promenad från festivalområdet. Ön är nyligen inköpt av Haldens kommun som friluftsområde, men i själva stenbrottet pågår verksamhet. Jättelika block av den speciella vackert ljusgrå graniten ligger nere i brottet. Teaterlagets ledare, gipsmakaren Maths Løland, visar sonen Oskar ytorna i en paus mellan spelen, där han gestaltar Olai, stenhuggaren med ett mystiskt förflutet och en särskild närhet till Tora. I ett tält inne på festivalområdet finner vi foton från stenhuggeriets långa historia och stöter i vimlet på Pia Scholer, lärare på Strömstiernaskolan. – Jag läste om det här på Facebook och har följt förberedelserna. Vi har fritidshus på Björneröd så vi har stenhuggartemat nära oss, berättar hon. Från Krokstrand har också Karin Askberger kommit över. Hon skulle ha varit guide i Krokstrand för dem som ville ta båten över fjorden och besöka stenhuggarland på andra stranden, men för få passagerare ställde in det arrangemanget. Förmodligen hade besökarna fullt upp med utställning, rømmegrøt, skådespel och möjlig promenad på Skriverøya och tyckte att Krokstrand kunde vara värt en egen dag. Där är samhällsföreningen i färd med att ställa i ordning den gamla kranen som en gång lastade sten från kajen på pråmar för vidare transport till de stora fartygen längre ut i fjorden och så småningom vidare långt ut i världen, Buenos Aires till exempel, berättar Karin Askberger.
